logga guld2

När livet kommer i fatt

Igår var jag i Linköping igen. Denna gång tog jag med min mamma som sällskap. Det var omläggning av såret som var den stora grejen och det såg bättre ut än vad de kanske hade räknat med. Det finns något som heter undertrycksbehandling, en "låda" som ligger över såret som förband med undertryck och hjälper blodkärlen lättare att hitta fram för att läka ihop såret. Ja jag är inte så insatt alls i detta men det skulle hjälpa läkningen i alla fall. Men det behövdes som sagt inte just nu. Det känns ju bra!

Sedan var proverna de tog på tumören efter operationen färdiga nu. Och det känns som att man för 3:e gången får domen cancer, men nu ör det ju på riktigt då. En elakartad cancertumör. Vid en godartad delar sig cellerna och tumören växer och blir större, men vid borttagning av hela tumören så är den borta. Vid en elakartad så delar sig cellerna och bildar en tumör men celler kan också ge sig iväg i bla blodbanor och bilda nya tumörer på andra ställen. Eftersom de röntagde lungor och buk på mig antar jag att det är där de främst brukar sätta sig. Min röntgen var ju bra när den gjordes så nu får vi be att det inte finns några cancerceller kvar i kroppen som seglar runt. 
Men för att vara på den säkra sidan kommer jag då få strålbehandling och det verkar som det blir cytostatika också. Om några dagar kommer jag få hem en kallelse till onkologen, då kommer jag få reda på mer svar på de frågor jag har om behandlingen. För visst snurrar det frågor...

Trots att jag VET att det inte är någons fel och framför allt inte mitt fel så känner jag massor av skuld just nu. Skuld över att barnen inte får en "vanlig" tid med att göra saker som vi brukar. Att de kanske är oroliga, att sommarlovet blir ett helt annat än det brukar, att deras första utomlandsresa troligtvis blir inställt. De får se en svag, ledsen, trött och kanske hårlös mamma.
Jag VET att det inte är mitt fel att min man som jobbar och sliter i vanliga fall nu även få ta mitt lass med hushåll, barn och ta hand om mig.
Jag VET att det inte är mitt fel att mina föräldrar som haft det tillräckligt tufft i livet nu ska behöva oroa sig för mig och ta hand om mig också.
Jag VET att kunderna förstår att jag inte kan genomföra deras fotograferingar men de blir ändå drabbade. Ovissheten om jag kan fotografera dem och att hitta ny fotograf. Sommartid innebär flera bröllopsfotograferingar och inte lätt för varken dem eller mig att fatta beslut.
Jag VET att alla vänner gärna bryr sig om mig men de har ändå ett eget liv och ska inte behöva bekymra sig över mig och lägga sin tid hos mig.

Så även om jag vet att det inte är mitt fel fast jag känner sådan skuld över alla som i sin tur blir drabbade pga mig, så VET jag att livet inte någonsin kommer bli sig likt igen...

Kommentera gärna:

  • Carina Peterson • 9 maj 2019 16:19:43
    = bön o kram
  • Pernilla Andersson • 8 maj 2019 19:37:22
    ❤️styrkekramar till hela familjen❤️
  • Annica Axelsson • 7 maj 2019 18:52:11
    Livet kommer inte bli som det varit men vi får be och hoppas på att du blir fri från cancern och att du/ni hittar tillbaks till väl fungerande liv. Även om ni är starka både du och Sven så är det en styrka att be om hjälp för att visa att man är svag en tid
  • Britt • 7 maj 2019 14:52:54
    Kramar om. ❤️

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Marie » Sjukhusbubblan:  ”Hej, Så glad att jag hittade din blogg. Jag går igenom samma cytostatikabehandli..”

  • Martina » Sjukhusbubblan:  ”Tänker på dig!!! ❤️”

  • Anna » Idag:  ”Så sant. Försök fira och njuta! Gläds med dej! Tack för att du delar med dej av ..”

  • Marie Pettersson » Trevlig helg!:  ”Trevlig helg till er också! Kram”

  • Annica Axelsson » Hemkommen men inget firande...:  ”Skönt en del av behandlingen är över tänker o ber för dig/er”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln