logga guld2

Grannen

Vilken sista omgång det blev med cytostatikan. Det började bra och själva behandlingen gick utan problem. Inget illamående. Lite dåligt med sömn första natten trots att jag fick sova själv på rummet.

På onsdagen kommer det in en kvinna, svårt att veta ålder, men kanske lite äldre än mig. Hon får platsen bedvid och hon berättar att hon har sarkom, men inte samma sort som jag har. Hon kommer från Eksjö, så det är ju inte långt mellan våra hem.

Hon hade fått amputera benet men det hade ändå kommit tillbaka nya tumörer. Hennes mamma hade dött i hjärntumör och hon hade också något i hjärnan fattar jag det som.
Hon har pappa i Tyskland och pojkvän i Norrahammar, (utanför Jönköping).

Det är nog så mycket vi hinner prata innan hon åkte iväg på MR. Och var borta ganska länge, flera timmar.

När hon kommit tillbaka hinner vi inte prata så mycket mer innan Maja kommer in och pratar med grannen. Maja är ju även min läkare. Utan att fråga om jag eller grannen ville gå ut så börjar de prata. Och där ligger jag och får höra hennes dödsdom. Några månader kvar... Hon har ingen mer hos sig och Maja svarar flera ”klumpiga” svar. När Maja går så frågar hon inte om grannen vill ha någon att prata med utan säger bara hejdå och stänger dörren. Där ligger vi två. Med en vikskärm mellan oss. Med så tung luft i rummet att det knappt går andas. Vi säger inget till varandra, vill bara upp o krama om henne, men jag orkar inte, är själv i någon chock eller nåt. Tårarna rinner från oss båda.

Jag hör henne ganska snart ringa på klockan och be att få prata med en läkare.
Tyvärr hade alla läkare gått hem (och vi snackar om att det är otroligt många läkare på avdelningen, massor av underläkare.) Men ingen var då kvar och bakjouren var också hemma för han/hon var sjuk.
Då gick jag ut därifrån, orkade inte höra mer. Gick bort till matsalen o pillade i mig lite mat. Satt där länge och gick sedan o ringde till Sven. När jag gjck tillbaka till mitt rum hade de fått tag i en sjukhuspräst och grannen kördes in i ett eget rum. Och sedan har vi inte sett varandra...

Vet inte vad jag ska skriva men hoppades att det inte gick till så här idag. Att få reda på att man bara har månader kvar, utan att ha en anhörig bredvid sig eller i alla fall bli frågad om det finns någon i närheten. Eller att någon mer personal kommer in och är med, och att inte behöva få reda på det på en tvåsal. Och det var inte så att jag behövde höra detta. Kan säga att det är lätt att själv tänka sig in i hennes situation och dra egna/andra slutsatser av min egna situation, än vad jag vill och delvis hade kommit ifrån...
Personalen koml fram till mig och beklagade sig att jag fick höra allt detta och tyckte allt hade gått fel till också.

Så, ja, jag avslutar väl här. Vi ska alla den väg vandra som Maja sa. En del lämnar jorden lite fortare än andra bara... Så otrolig nonchalant sätt att uttrycka sig på. Av en läkare. Kommer aldrig glömma dig min fina granne. Hoppas verkligen Maja har fel o du får många fina år framöver!!
Massa styrkekramar till dig även om du inte läser detta...

Ta hand om er! Kramas och finns där för varandra!!

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Marie Pettersson » Trevlig helg!:  ”Trevlig helg till er också! Kram”

  • Annica Axelsson » Hemkommen men inget firande...:  ”Skönt en del av behandlingen är över tänker o ber för dig/er”

  • Marie P » Sista påsen:  ”En milstolpe som du längtat efter! Gläds med dig! Stora kramar❤️”

  • Meriem Svensson » Gravidfotografering vinter och snö:  ”Hej! Jag är intresserad av gravidfotografering med min man och våras barn också...”

  • Britt » Snart klart...:  ”Måste kännas bra att allt har fungerat enl planen. Klarat dig från smittorna som..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln