logga guld2

Då var man färdigbehandlad!! Har nog bearbetat känslan av ångest och att inte längre vara i sjukhusbubblan en del, och försöker njuta av att vara klar med behandlingar och få vara hemma och återhämta mig efter detta år. Ett år där alla andra lever ett vanligt liv och vi står utanför och tittar på. Lite så har det känts.

Så efter ca 8300 km på 5 veckor så kommer vi troligtvis inte åka något mer till Linköping detta år!
Jag visste ju att igår var sista gången till Linköping med strålbehandling men att det även var sista gången att lägga om såret var varken jag eller Sven beredda på. Vilken extra överaskning och ”present”! Samtidigt lite konstigt då jag sedan slutet av mars har besökt ortopedmottagningen otroligt många gånger. Ett tag, eller ganska länge var det ju resor varje vecka. Så nu har jag nog gjort närmare 50 st resor till Linköping under året.
Fick samtal från min kontaktsköterska på ortopedmottagningen idag, då jag inte träffade henne i går, så något mer besök kommer det bli i början av nästa år. Det känns bra! Och om något börjar strula med såret så finns de också kvar och tar hand om mig.

Nu har benet fått lite ”solsveda” efter strålningen. Det är lite så det känns, så det var skönt att avsluta nu innan det blev värre. Det tar ca 6 veckor innan verkan av strålningen upphör, så man kanske får räkna med lite fortsatt sveda.

Det som händer framöver är återbesök hos sjukgymnasten i början av december. I januari blir det nya röntgen av lungor och benet med återbesök hos onkologläkaren.

Så igår firade vi. Denna gången blev det av, efter avslutad cytostatikabehandling blev det ju akuten istället och bruten knäskål...
Igår blev det lunch med räkmacka i Väderstad och när jag kom hem fick jag spa-behandling av Nova. Hon bjöd på kaffe och frukt. Sedan blev det ansiktsmask, nagellack, fotbad och massage. Rena lyxen! På kvällen blev det pizzamys o bubbel. :)

Nu ska jag njuta av att vara hemma hos min familj. Fira advent o jul och pyssla och pynta!

Kram till er alla!



Vilken helg. Plockade undan i köket i går kväll, eller det var nog bara eftermiddag men det var så mörkt ute att man lätt kunde ta det för att vara kväll. Funderade på helgen och vad jag skulle skriva här på bloggen. För det har varit en speciell helg att lägga till minnet. Det första ord som dök upp var tacksamhet. När jag efter en stund ser inlägget som min man lagt ut på sociala medier så har han också använt sig av ett specifikt och speciellt ord, nämligen tacksam. Samma ord. Vi är båda så tacksamma över nya och gamla vänner. Vänner kan man inte ta för givet, så jag är glad att vara lycklig lottad över alla fina människor som finns runt omkring oss.
Även ett mail från en person jag inte känner men som gått igenom samma resa förra året som jag gör nu är något jag tar med mig från helgen. Tacksam över att personen som gjort flera röntgen och är fri från sin sarkom, (som också satt i låret), det ger mig ännu mer hopp om att själv vara där, med röntgen som inte visar några elaka celler.

Nu åker jag upp till Linköping med Linken för näst sista gången. Bara imorgon med Linken och på onsdag, sista gången med strålning, åker Sven o jag upp med bil. Tacksam att snart klarat av denna behandling.

Fredag igen. Sista fredagen med Linken och strålning. Efter idag är det bara 3 ggr kvar, känns så skönt att vara klar snart. Inte alls samma ångest som jag skrev om i ett annat inlägg men fortfarande känns det konstigt, fast det har nog fått sjunka in lite nu att jag kommer vara färdigbehandlad. Förhoppningsvis för alltid. Medicinskt. Tankemässigt, psykiskt, blir man nog aldrig klar.

Igår var jag i Eksjö och träffade ortopedläkare. Denna gång en överläkare, han var jättebra. Det var även en sjukgymnast med också. Väldigt trevlig hon med.
Domen löd som så att jag fick behålla ortosen på några veckor till, men nu låstes den upp och jag får böja på knäet så mycket jag kan. Vilket inte är jättemycket men sjukgymnasten gick igenom ett program som jag ska träna 3 gånger om dagen och förhoppningsvis kommer jag kunna böja mer än nu i alla fall. Vore skönt att kunna sitta ordentligt på en stol liksom...
Jag behövde inte ha ortosen på natten längre, det var skönt. Även om det gått över förväntan är det ju skönare att sova utan en plast o stålmojäng. :)
Det känns skönt att få ha kvar ortosen dagtid. Jag behöver även komma över rädslan att ramla igen.
Om några veckor ska jag tillbaka till sjukgymnasten och då kommer ortosen tas av. Får se hur det känns då...

I helgen blir det 4-års kalas hos min brors familj, besök av vän och hund, och förhoppningsvis en speciell träff med vänner ikväll.
Hoppas ni får en skön helg och gör något roligt i detta grå väder! Kanske ni ska göra gröten imorgon jag bifogat här. ;) Den gillar jag jättemycket! :)

Kram Annelie

En ny vecka har påbörjats, och vet ni det är sista hela veckan med strålning (mån-fre). Känns väldigt skönt ändå. Har egentligen inte så mycket att skriva, har lyssnat klart på mina ljudböcker jag laddat ned och är nu på väg hem och åker över Tranås. Nästan en extra timma tar det den vägen. Tråkigt. Så för att fördriva tiden passar jag på att skriva lite här.
När jag kommer fram till Ryhov kommer Sven och hämtar mig, så jag får åka direkt hem och inte åka runt med taxianslutningen, det är skönt ändå. Då vet man aldrig vart man kan hamna...

Måste nämna att schafförerna som kör LINKEN, som jag åker med mellan Jönköping o Linköping, är helt fantastiska på all service som kan tänkas behövas under en resa. De hjälper till med allt.
Jag var lite orolig över hur jag skulle sitta i en buss med mitt knä, så pass lång tid som det ändå är till Lkpg (1,35 h med buss). Men med ett vänt säte så kan jag sitta rakt fram och benet upplagt på den vända stolen framför. (Får ju inte böja knäet). Lite trixigt att vända stolen för dem men det gör de mer än gärna. Så jag har åkt väldigt bra o bekvämt. Sedan hjälper de på och av och ringer o ordnar med anslutningar så det tajmas in.
De har verkligen rätt yrke!!

Imorgon blir det egen bil. Först ska jag till Eksjö för att kolla upp knäet efter knäskålsfrakturen och sedan blir det Linköping efter det. Så då passade inte busstiderna.
Vi har kört själva så många gånger nu att jag har kommit upp i högkostnadsskydd. Så kör vi själva får vi tillbaka lite pengar och i bussen o taxin åker jag gratis. Det gäller ett år, precis som högkostnadsskydd för läkemedel och inom vården.
Tänk så bra vi har det i Sverige.

Nu svänger vi snart av vid Mjölby och in mot Tranås. Blir till att slumra lite skulle jag tro, då är jag både piggare i em o kväll när jag kommit hem och jag kommer ”snabbare” till Jönköping.

Ha det gott!
Kram

Jag har kommit till en punkt i behandlingen där jag känner att jag snart är klar. Efter ett år med undersökningar, operation, cytostatikabehandling, omläggningar, läkarbesök och nu bara några gånger kvar av strålningen och jag borde vara glad. Än så länge visar det inget nytt och då lever vi efter det även om tanken om återfall finns där bak och gnager. Det är nog en tanke som flyttat in för gått och gör sig mer eller mindre påmind varje dag.
Men jag borde vara gladare nu när allt närmar sig slutet på behandlingarna. Vet ni, att vara i ”sjukhusbubblan” så länge och nu snart ska jag ”klara mig själv” känns faktiskt jobbigare än vad jag trodde. Nu ska jag fortsätta leva mitt liv, det livet jag hade innan, fast det kommer aldrig mer vara sig likt. Hur gör man? Kommer jag kunna jobba fullt ut som tidigare? Viss begränsning vet jag ju att det kommer finnas men hur mycket? I sjukhusbubblan känner jag mig trygg, det stället ville jag inte till, ingen vill dit, men nu vill jag inte ur den. Så märkligt, men det har blivit min vardag.
Att höra någon säga att nu är det bara si och så många gånger kvar av strålbehandlingen, gör mig inte lyckligare utan ger mig nästan ångest istället. Låter så konsigt, jag vet...
Att sitta och åka bussen fram och tillbaka till Linköping är faktiskt rätt skönt, jag vet vad jag ska göra, jag vet att det ska hjälpa mig att cancern inte kommer tillbaka, jag behöver inte fundera så mycket, bara hänga med.
Fast det är ju enormt tråkigt att åka till Linköping, ja ni hör ju hur kluvet det är... :)

Efter idag är det 8 gånger kvar, ännu en vecka gjord. Firas med macka och kaka under tiden jag väntar på att bussen ska gå tillbaka till jönköping.
För firas ska det ju, ändå om min hjärna verkar spela mig ett spratt och tycka annat. ;)

I helgen är det fullt upp, bland annat firande av fars dag.
Hoppas ni får en fin helg också!
Kram


Nu har det gått ett tag sedan senaste inlägget. Allt rullar på som vanligt här, nästan. Denna vecka är det höstlov och barnen är lediga, men inte jag. ;) Så i onsdags åkte vi upp hela familjen till Linköping. Klarade först av strålningen och då visade personalen hur det fungerade och resten av familjen fick också se hur allt såg ut. Under tiden själva strålningen görs fick de gå ut o vänta.

Efter strålningen åkte vi till Cloettas fabrik strax utanför Linköping, där åt vi också lunch. Något annat än choklad då...

Sedan blev det flygvapenmuseet. Väldigt stort och faktiskt trevligt att ha sett trots att ingen av oss är några riktiga flygplansfantaster.

Natten spenderades på hotell, Clarion, och att boka hotell där vi alla fem (inte helt ovanligt att en familj är 5 pers.) får plats i samma rum är inte helt givet. Många hotell har bara max 4, så när jag hittade ett i Linköping som tog emot oss alla i samma rum så bokade vi det direkt. Hade ingen aning om det var ett bra eller inte. MEN det var ett toppenhotell.
Stort + för;
fikabuffe när vi kom,
att kvällsmat ingick, väldigt god dessutom,
jacuzzi på taket o bastu
och det som barnen undrade mest över var om det fanns nutella till frukost, och till deras glädje fanns det. Och de kunde även göra sina egna våfflor.
Så högt betyg från oss alla. Ett rent och snyggt hotell med bra service o mat.

Torsdagen inledde med besök på strålningen och sedan blev det lite shopping innan vi åkte hemåt, tog en sväng på Sharpman i Mjölby. En väldigt bra affär med kläder och massa skor och häst o hundsaker.
Sedan var vi trötta och nöjda och åkte hem o hämtade Lilly, vår hund som varit hos mina föräldrar under tiden.

Idag, fredag, är jag nu på väg upp igen med bussen. Idag har jag gjort hälften av gångerna, nästan, 12 av 25. Nästan värt att firas. ;)
Det har gått över förväntan och faktiskt ganska fort. Med lite avbrott med åkandet i bussen som i denna veckan gjorde det lättare tror jag. Det blir inte riktigt lika enformigt.

I tisdags träffade jag en vän, Annica, en snabbis innan jag for iväg till Linköping. Så trevligt att bara få säga hej, då blev jag glad under hela resan upp. :)

Så sammanlagt en väldigt bra vecka. I eftermiddag när jag kommit hem tar jag helg och laddar batterierna för nästa veckas åkning.
Kram


Onsdag och Linköping även idag. :) Men idag var det även dags för omläggning av såret på benet. Så bra att kunna lägga om det under tiden jag är här uppe och bara hade väntat ändå. 2 flugor i en smäll liksom.

Jag vet inte om jag skrivit det innan och det är knappt man vågar säga det, men operationssåret är läkt. Fantastiskt skönt. Äntligen!
Men, och det finns faktiskt ett tråkigt men i detta och det är ju att det kom ett nytt sår mellan operationssåren. Lite tråkigt, hade ju gärna sett allt färdigläkt nu. Det har blivit ett litet hål som är någon cm djup. Det går i alla fall fort att lägga om och nu så görs det på sjukhus 1 gång i veckan och hemma vid behov där emellan. Och det tar inte så lång tid. Förr tog omläggningarna ca en timma och 2 gånger i veckan, så det är ju skillnad.
Får hoppas att det inte uppkommer mer kompikationer och det nya såret läker snart. Vet inte riktigt bara hur det läker nu vid strålningen.

Om ca 20 minuter går bussen tillbaka till Ryhov, så får vi se när jag kommer hem. Igår var jag hemma redan 14.10, har man otur o få vänta och kanske ta en sväng till Malmbäck också (som i fredags) så är jag inte hemma förrän efter 15.

Kram på er!

Idag är en lite speciell dag för mig.
Idag är dagen då jag hade blivit inlagd för cytostatika om den behandlingen inte var slut.
Idag är alltså första dagen sedan den 18:e juni som kroppen får fortsätta att återhämta sig.
Idag är dagen då håret kanske växer någon micromillimeter istället för att kämpa att inte ramla av. Och huden får bygga upp sig.
Idag är en dag värd att fira. Lite i alla fall. Med en smoothie och en nötcremesmuffins/crossiant medans jag väntar på en av bussarna.
Idag är en dag till att bocka av strålning och resor till Linköping.
Idag är en dag närmare att bli friskförklarad. För det hoppas jag blir en dag.
Idag är en dag att leva livet, för imorgon vet ingen vad som väntar...

Ny vecka och måndag. Ny resa till Linköping.

Sitter nu och väntar på bussen hem, det blir ju lite väntan när strålningen tar 10 minuter och resten är restid, ca 4 timmar fram och tillbaka + väntan på buss o taxi som blir några timmar också. Åkte hemifrån innan 7 idag och kommer väl hem runt 15-tiden. Skönt ändå att komma hem och kunna umgås med familjen varje em o kväll.

I helgen var Sven o jag ute och åt god mat tillsammans med två andra par. Vi firade våra 40-årsdagar. Det blev ju ingen stor fest som vi hade tänkt. Livet tog en annan riktning. Man vet aldrig vad som väntar ”runt hörnet”.

På väg upp idag träffade jag en fin vän som jag träffade på onkologen en annan gång. Så roligt att ses men ändå inte. För ingen av oss vill ju hit igentligen.

Nu kommer veckan rulla på med strålningen och resor med sjuktransporterna måndag-fredag.

Kram

Då var det dags för den sista behandlingsdelen av mina behandlingar mot ett friskare liv. Känns konstigt att skriva så då jag känner mig frisk, bara lite handikappad av en bruten knäskål just nu.
Men nu var det då dags för strålning och jag har nu gjort 2 av de 25 jag ska göra. Känns väldigt skönt att vara igång.
Jag får ligga på en brits och så kommer en kamera över benet först som röntgar det för att jag ska ligga precis på samma sätt varje gång. När röntgen är gjord så jämförs den med den första röntgen jag gjorde för ett par veckor sedan och då ser den hur jag ligger och automatiskt flyttas jag de millimetrarna så jag hamnar i exakt rätt läge. Då hamnar strålningen exakt där den ska och inte på område där det inte ska vara.
Efter det är det då strålning. Då kommer en annan ”kamera” och skickar ut strålningen, några sekunder ovanifrån och några sekunder underifrån. Under tiden gäller det att ligga så stilla man bara kan. Sedan är det klart! Snabbt o smidigt och det känns ingenting.

Sedan är det bara att vänta på bussen som tar mig till Ryhov och vid Ryhov får jag byta till en taxi som tar mig ända hem. Väldigt skönt att slippa köra eller låta andra i familjen köra varje dag.

Idag är det fredag så nu får jag lite ledigt så fortsätter detta på måndag igen.

Trevlig helg till er alla!