logga guld2

Hej på er!
Först o främst TACK för varenda kommentar, meddelande, sms, kort, blommor, samtal, tankar och böner som jag har fått. Jag har läst allt ni har skrivit, även om jag inte skrivit tillbaka.

Vill bara snabbt titta in här och skriva att jag i torsdags fick min venport inopererad. Jag fick en akuttid så jag fick vänta lite efter att jag kom till operation, men fick sitta o titta på TV under tiden. När det var dags för min tur gick jag in till operationssalen och la mig på britsen. Efter lite förberedelser så opererades det in en dosa lite snett nedanför nyckelbenet och en slang in i ett stort blodkärl på halsen. Den är ihopkopplad med dosan men ligger precis under huden, så ingenting syns, knappt dosan heller. Allt gick bra och all personal var fantastiska på att ta hand om mig. När det var klart fick jag gå ut och byta om till mina kläder, drack lite saft och åkte och åt. Då var klockan 12.30 och jag hade inte ätit sedan 21 kvällen innan då jag skulle vara fastande.

I morgon tisdag ska jag upp till Linköping och få min första behandling av den nya cytostatikan. Den får jag nu i dosan, venporten. 1,5 timma tar läkemedlen och när allt är klart åker vi hem igen. Jag har idag fått ta högdos kortison på morgonen o i kväll. Det ska hjälpa mot bla illamående och andra biverkningar från cytostatikan. Får se om jag kan sova i natt med en speedad kropp full med kortison.

Nu bara MÅSTE det hjälpa med denna behandlig. Jag kan ta hur mycket och hur hemska biverkningar som helst, bara det hjälper...

Målarna har idag börjat i studion. Spacklat. Ska bli kul o se slutresultatet om ett par veckor när de är klara.

Nu får ni ha det så bra!
Många kramar till er alla som skänker en tanke till mig och min familj. ❤️

Vet inte hur jag ska börja. Lika bra att skriva det med en gång. Den knutna påsen, knyts upp igen. Cancern har tagit tag i min kropp igen. Den har nu spridit sig till lungorna.

Just nu vet jag inte hur mycket jag kommer orka skriva. Funderade på att stänga ner hela hemsidan. Samtidigt som det blir att säga hej då för alltid till fotograferandet. Och det vill jag ju inte. Det måste finnas en orsak till att vi hade möjlighet att köpa missionshuset. Eller hur? Det måste finnas någon mening med det.

Efter beskedet i fredags så har helgen varit lika hemsk om inte värre som den fredagen i början på mars förra året, när vi fattade att cancern flyttat in i min kropp. Som jag önskade att den nu var borta för alltid. Men den är aggresiv. Och det har vi vetat hela tiden. Men operationen gick ju bra och i benet är den borta. Så, så onödigt att det hann sticka iväg några elaka celler ut i min kropp.

Nu väntas tid för insättning av en port som jag kommer få cellgifter i, operationen ska ske i Jönköping och cellgifterna får jag i Linköping. Det ska nu testas en ny cytostatika eftersom den andra inte verkade bita på mina cancerceller. Så den här måste funka, så är det bara. Men jag är livrädd...

Ett nytt år har börjat och med det nya möjlighter, som vår 10-åring sa när vi åkte hem från nyårsfirandet i tisdags eller onsdag hade det ju hunnit bli då... Och så är det ju. Jag hoppas verkligen att detta året blir ett fantastiskt år. Jag är så klar med 2019 och hoppas aldrig på ett sådant hemskt år mer.

Så eftersom det nu har blivit 1/1 2020 så har vi nu fått tillgång till det som ska bli vår nya studio. Det känns helt fantastiskt och nästan helt overkligt att det blivit vårt och med alla de möjligheter som det för med sig i och med detta. För det var lite trångt i studion hemma det var det. Och nu tänker jag eller rättare sagt min vapendragare bygga en rejäl fotovägg så stora familjer kommer få rum att fotas inomhus ifall vädret är för dåligt att vara utomhus. Jag tänker också ha några fler olika stationer med olika bakgrund. 

Idag har vi börjat riva estraden i studiodelen och tapeter på några väggar i blivande produkt/visningsrummet. Våra barn har varit med och hjälpt till idag och de har varit så duktiga. Det är så roligt att hela familjen är delaktiga i renoveringen. Namnet Smultronstina står ju trots allt för alla i familjen. S för Sven, T för Tilda, I för Isabelle, N för Nova och A för Annelie. Det blir STINA. Så alla får vara med. :)

För några dagar sedan var TANKESTUDION här och hjälpte mig med lite tips och ideér. Väldigt bra att ha någon att bolla tankar med!

När studion är klar, och det hoppas vi blir någon gång under våren, så kommer jag ta emot bokningar igen. Ser så fram emot att börja fotografera igen! Det blir en riktig nystart med ny studio. :)

Hej på er!
Nu var det riktigt länge sedan jag uppdaterade något här. Till och med jul har vi hunnit fira! Hoppas ni haft det riktigt bra.
Det har varit fullt upp med att förbereda inför jul med städning, paket, mat och allt som ska göras ni vet. På juldagen hade vi julkalas hos oss och vi är 26 st om alla kommer så det blir ju lite att förbereda. I år visste vi inte riktigt om det skulle bli av men till slut bestämde vi att vi skulle ha det här och det blev verkligen lyckat o trevligt.

Men innan julen kom så har barnen varit med i en julmusikal som vi har i kyrkan varje år. 3 st föreställningar var de med i. Det är alltid så roligt att se o höra, alla är så duktiga!

Såret läker sakta på, nu ser man botten i hålet, det känns bra att det närmar sig slutet av läkningen efter all tid det gått sedan operationen. Jag har också varit på hälsokontroll som man blir erbjuden vid 40 års åldern. Jag hade lite för högt kolestrol så jag har fått tabletter att ta för att sänka det. Det finns i släkten så jag var ganska beredd på detta. Bra när det finns läkemedel som kan hindra stroke och hjärtinfarkt.
Jag har också fått influensasprutan, jag har nog bara haft den en gång tidigare men skönt att slippa oroa sig för att få det i år.

Peruken är nog nu ett minne blott får vi hoppas. Men hade barnen fått bestämma hade den nog fått vara på till sommaren... minst.
Det känns bättre än jag trodde att ha så kort hår som jag har nu. Hade ju kollat upp hårförlängning men just nu är jag nog inte inne på det. Växer bara håret längst upp på huvudet lite mer så kan det nog bli riktigt snyggt. Håret är ganska tjockt tycker jag nog och så har allt hår blivit grått! Finns inget brunt kvar, så det får nog vara grått, vågar inte riktigt färga just nu i alla fall.

Det som kommer hända nu framöver, om allt går som det ska, är att såret läker färdigt, håret växer ut igen, jag börjar jobba lite i februari och jag kommer kontrollröntgas några gånger om året. Förhoppningsvis så är jag frisk - för alltid - från detta. Jag vill nu med detta inlägg knyta ihop allt som hänt under detta år. Att knyta åt påsen och avsluta bloggandet om det här sjuka året. Att jag i nästa inlägg kommer ta upp saker som handlar om mitt jobb istället. Där ni nu kommer få följa resan med min nya studio. Det ska bli så spännande och jag har massa funderingar i huvudet som snurrar runt. :) (Givetvis får ni gärna fråga vilka frågor som helst i fortsättningen och då även om det jag gått igenom under detta år.)

Så vi säger helt enkelt tack o hej för detta år och hoppas på ett betydligt roligare 2020!
Hörs vi inte innan så passar jag på att önska er ett riktigt Gott Nytt År!!!
Ps Bjuder på en dålig bild på mig men med min ”nya” frisyr och en bild med nyckeln och dörren till framtidens äventyr.

Hej på er!
Hoppas ni har haft en fin start på julmånaden. Så mysigt nu med alla ljus överallt och tänk att vi även fick snö till första advent. Men nu har det smält bort här, hoppas det kommer mer framöver.

Nu har jag varit på återbesök hos sjukgymnasten och fick lite nya rörelser att träna på. Det gör att jag kommer få mer styrka i mitt ben och för att kompensera de muskler som är borta. Jag hoppas att träningen även kommer ge mig lite mer böjlighet i knäet. När ortosen låstes upp och jag fick böja på det igen så kunde jag böja 30 grader. Nu igår, kunde jag böja 65 grader. Hade varit bra att komma upp i 90 grader, det får bli mitt mål, tror dock att det kan bli svårt men ska träna o göra mitt bästa för att komma dit.
Jag kommer även träna i vatten sedan när det lilla såret läkt färdigt, vilket det fortfarande inte gjort. Nu har jag lagt om det på vårdcentralen ett par gånger och sist fick jag även influensasprutan. De tyckte att jag inte behövde få infuensan i år också, det räcker med vad jag gått igenom. Så det var väl bra. Brukar inte ha influensa men man vet ju inte nu hur pass bra imunsystemet är efter allt.

Här hemma försöker vi få iordning lite till jul, men det tar mycket längre tid än tänkt, men det är ju fortfarande ett tag kvar till jul. Som tur är. :) Dagarna bara rusar iväg.
Har även träffat jobbarkompisar och kusiner och vänner. Roligt att inte bara fylla dagarna av städning. Men har även kört Sven till tandläkaren som försökte få ut en tand på honom. Det kunde de inte, efter 2,5 timma gav de till slut upp och han fick åka till Ryhov dagen efter istället. Och då kom den ut.
En lördag bakade vi pepparkakor med barnens kusiner och en annan dag blev det lussebullar och saffranskaka här hemma. Idag har barnen gjort fröknäcke och saffransbiscotti.
Varje morgon försöker jag gå en promenad och de sista dagarna har det blivit ca 4 km. Med stavar. Kanske inte låter så mycket men det är precis vad jag orkar just nu och är själv väldigt nöjd med att klara av en så lång runda för mig.
Ja det är väl lite vad som hänt här efter att strålningen tog slut. Och det är skönt att kunna vara hemma och fixa inför julen.

Har även tagit julkort, ja knappt att det blev något i år. Men i sista sekund blev vi inspirerade och fick fram kameran. Bilden är en tjuvkik på när vi höll på o fotade. Slutresultatet kommer senare... ;)
Ha en fin andra advent helg!
Kram



Då var man färdigbehandlad!! Har nog bearbetat känslan av ångest och att inte längre vara i sjukhusbubblan en del, och försöker njuta av att vara klar med behandlingar och få vara hemma och återhämta mig efter detta år. Ett år där alla andra lever ett vanligt liv och vi står utanför och tittar på. Lite så har det känts.

Så efter ca 8300 km på 5 veckor så kommer vi troligtvis inte åka något mer till Linköping detta år!
Jag visste ju att igår var sista gången till Linköping med strålbehandling men att det även var sista gången att lägga om såret var varken jag eller Sven beredda på. Vilken extra överaskning och ”present”! Samtidigt lite konstigt då jag sedan slutet av mars har besökt ortopedmottagningen otroligt många gånger. Ett tag, eller ganska länge var det ju resor varje vecka. Så nu har jag nog gjort närmare 50 st resor till Linköping under året.
Fick samtal från min kontaktsköterska på ortopedmottagningen idag, då jag inte träffade henne i går, så något mer besök kommer det bli i början av nästa år. Det känns bra! Och om något börjar strula med såret så finns de också kvar och tar hand om mig.

Nu har benet fått lite ”solsveda” efter strålningen. Det är lite så det känns, så det var skönt att avsluta nu innan det blev värre. Det tar ca 6 veckor innan verkan av strålningen upphör, så man kanske får räkna med lite fortsatt sveda.

Det som händer framöver är återbesök hos sjukgymnasten i början av december. I januari blir det nya röntgen av lungor och benet med återbesök hos onkologläkaren.

Så igår firade vi. Denna gången blev det av, efter avslutad cytostatikabehandling blev det ju akuten istället och bruten knäskål...
Igår blev det lunch med räkmacka i Väderstad och när jag kom hem fick jag spa-behandling av Nova. Hon bjöd på kaffe och frukt. Sedan blev det ansiktsmask, nagellack, fotbad och massage. Rena lyxen! På kvällen blev det pizzamys o bubbel. :)

Nu ska jag njuta av att vara hemma hos min familj. Fira advent o jul och pyssla och pynta!

Kram till er alla!



Vilken helg. Plockade undan i köket i går kväll, eller det var nog bara eftermiddag men det var så mörkt ute att man lätt kunde ta det för att vara kväll. Funderade på helgen och vad jag skulle skriva här på bloggen. För det har varit en speciell helg att lägga till minnet. Det första ord som dök upp var tacksamhet. När jag efter en stund ser inlägget som min man lagt ut på sociala medier så har han också använt sig av ett specifikt och speciellt ord, nämligen tacksam. Samma ord. Vi är båda så tacksamma över nya och gamla vänner. Vänner kan man inte ta för givet, så jag är glad att vara lycklig lottad över alla fina människor som finns runt omkring oss.
Även ett mail från en person jag inte känner men som gått igenom samma resa förra året som jag gör nu är något jag tar med mig från helgen. Tacksam över att personen som gjort flera röntgen och är fri från sin sarkom, (som också satt i låret), det ger mig ännu mer hopp om att själv vara där, med röntgen som inte visar några elaka celler.

Nu åker jag upp till Linköping med Linken för näst sista gången. Bara imorgon med Linken och på onsdag, sista gången med strålning, åker Sven o jag upp med bil. Tacksam att snart klarat av denna behandling.

Fredag igen. Sista fredagen med Linken och strålning. Efter idag är det bara 3 ggr kvar, känns så skönt att vara klar snart. Inte alls samma ångest som jag skrev om i ett annat inlägg men fortfarande känns det konstigt, fast det har nog fått sjunka in lite nu att jag kommer vara färdigbehandlad. Förhoppningsvis för alltid. Medicinskt. Tankemässigt, psykiskt, blir man nog aldrig klar.

Igår var jag i Eksjö och träffade ortopedläkare. Denna gång en överläkare, han var jättebra. Det var även en sjukgymnast med också. Väldigt trevlig hon med.
Domen löd som så att jag fick behålla ortosen på några veckor till, men nu låstes den upp och jag får böja på knäet så mycket jag kan. Vilket inte är jättemycket men sjukgymnasten gick igenom ett program som jag ska träna 3 gånger om dagen och förhoppningsvis kommer jag kunna böja mer än nu i alla fall. Vore skönt att kunna sitta ordentligt på en stol liksom...
Jag behövde inte ha ortosen på natten längre, det var skönt. Även om det gått över förväntan är det ju skönare att sova utan en plast o stålmojäng. :)
Det känns skönt att få ha kvar ortosen dagtid. Jag behöver även komma över rädslan att ramla igen.
Om några veckor ska jag tillbaka till sjukgymnasten och då kommer ortosen tas av. Får se hur det känns då...

I helgen blir det 4-års kalas hos min brors familj, besök av vän och hund, och förhoppningsvis en speciell träff med vänner ikväll.
Hoppas ni får en skön helg och gör något roligt i detta grå väder! Kanske ni ska göra gröten imorgon jag bifogat här. ;) Den gillar jag jättemycket! :)

Kram Annelie

En ny vecka har påbörjats, och vet ni det är sista hela veckan med strålning (mån-fre). Känns väldigt skönt ändå. Har egentligen inte så mycket att skriva, har lyssnat klart på mina ljudböcker jag laddat ned och är nu på väg hem och åker över Tranås. Nästan en extra timma tar det den vägen. Tråkigt. Så för att fördriva tiden passar jag på att skriva lite här.
När jag kommer fram till Ryhov kommer Sven och hämtar mig, så jag får åka direkt hem och inte åka runt med taxianslutningen, det är skönt ändå. Då vet man aldrig vart man kan hamna...

Måste nämna att schafförerna som kör LINKEN, som jag åker med mellan Jönköping o Linköping, är helt fantastiska på all service som kan tänkas behövas under en resa. De hjälper till med allt.
Jag var lite orolig över hur jag skulle sitta i en buss med mitt knä, så pass lång tid som det ändå är till Lkpg (1,35 h med buss). Men med ett vänt säte så kan jag sitta rakt fram och benet upplagt på den vända stolen framför. (Får ju inte böja knäet). Lite trixigt att vända stolen för dem men det gör de mer än gärna. Så jag har åkt väldigt bra o bekvämt. Sedan hjälper de på och av och ringer o ordnar med anslutningar så det tajmas in.
De har verkligen rätt yrke!!

Imorgon blir det egen bil. Först ska jag till Eksjö för att kolla upp knäet efter knäskålsfrakturen och sedan blir det Linköping efter det. Så då passade inte busstiderna.
Vi har kört själva så många gånger nu att jag har kommit upp i högkostnadsskydd. Så kör vi själva får vi tillbaka lite pengar och i bussen o taxin åker jag gratis. Det gäller ett år, precis som högkostnadsskydd för läkemedel och inom vården.
Tänk så bra vi har det i Sverige.

Nu svänger vi snart av vid Mjölby och in mot Tranås. Blir till att slumra lite skulle jag tro, då är jag både piggare i em o kväll när jag kommit hem och jag kommer ”snabbare” till Jönköping.

Ha det gott!
Kram

Jag har kommit till en punkt i behandlingen där jag känner att jag snart är klar. Efter ett år med undersökningar, operation, cytostatikabehandling, omläggningar, läkarbesök och nu bara några gånger kvar av strålningen och jag borde vara glad. Än så länge visar det inget nytt och då lever vi efter det även om tanken om återfall finns där bak och gnager. Det är nog en tanke som flyttat in för gått och gör sig mer eller mindre påmind varje dag.
Men jag borde vara gladare nu när allt närmar sig slutet på behandlingarna. Vet ni, att vara i ”sjukhusbubblan” så länge och nu snart ska jag ”klara mig själv” känns faktiskt jobbigare än vad jag trodde. Nu ska jag fortsätta leva mitt liv, det livet jag hade innan, fast det kommer aldrig mer vara sig likt. Hur gör man? Kommer jag kunna jobba fullt ut som tidigare? Viss begränsning vet jag ju att det kommer finnas men hur mycket? I sjukhusbubblan känner jag mig trygg, det stället ville jag inte till, ingen vill dit, men nu vill jag inte ur den. Så märkligt, men det har blivit min vardag.
Att höra någon säga att nu är det bara si och så många gånger kvar av strålbehandlingen, gör mig inte lyckligare utan ger mig nästan ångest istället. Låter så konsigt, jag vet...
Att sitta och åka bussen fram och tillbaka till Linköping är faktiskt rätt skönt, jag vet vad jag ska göra, jag vet att det ska hjälpa mig att cancern inte kommer tillbaka, jag behöver inte fundera så mycket, bara hänga med.
Fast det är ju enormt tråkigt att åka till Linköping, ja ni hör ju hur kluvet det är... :)

Efter idag är det 8 gånger kvar, ännu en vecka gjord. Firas med macka och kaka under tiden jag väntar på att bussen ska gå tillbaka till jönköping.
För firas ska det ju, ändå om min hjärna verkar spela mig ett spratt och tycka annat. ;)

I helgen är det fullt upp, bland annat firande av fars dag.
Hoppas ni får en fin helg också!
Kram