logga guld2

2019 > 05

Regnet minskade på SMHIs app men det var ju fortfarande regn. Men på grund av Svens arbete passade det ändå bäst att åka igår och vi tog med oss regnkläder och extrakläder och åkte mot Göteborg och Liseberg och hoppades på en trevlig dag ändå.
Det regnade ganska fint regn halva tiden men när vi ätit och då samtidigt ha torkat till och laddat min pump till undertrycksbehandlingen så hade det slutat regna helt. Så vi ångrade inte att vi åkte, och det bästa av allt var att det var ju inga köer att prata om och flera gånger kunde man gå direkt och sätta sig i ”tågen” eller vad det nu var man satt i. Så skönt. Så jag vet inte hur många gånger det åktes av bla Valkyria, Balder, Helix och Lisebergsbanan.

Idag har jag exporterat ut bilder från bröllopet jag fotade för några veckor sedan, så snart är det bröllopet klart. Eftersom det är bröllopsfotografering imorgon ingår det tvätt och städ utav bilen så här dagen innan. Ladda batterier till kamerorna är tex också sådant som behöver göras så det har jag gjort.
Sedan har jag också varit på vårdcentralen och lagt om benet, denna gång i Nässjö istället för Forserum. Barnen följde med, fast var i lekparken och biblioteket under tiden och sedan gick vi en sväng på marknaden som vi upptäckte var idag. Gammeldags kokosbollar inhandlades och även burk sockervadd.

Som sagt imorgon blir det bröllopsfotografering och bruden jobbar på Iva där jag jobbade innan barnen kom. Ett väldigt trevligt par så det ska bli roligt imorgon! Hoppas ni får en härlig lördag också!
Kram kram ❤️

Idag har jag översköljts av känslor flera gånger. Först ringde onkologläkaren Maja som jag träffade förra tisdagen. Hon berättade att hon pratar med Anders och de har kommit fram till att cytostatikabehandlingen måste igång innan såret läkt klart. För det kan ta flera månader till. Och det var ju det Anders sa sist vi var uppe för omläggning så det var ju inga nyheter.

Sedan ringde Lotta, en sköterska från onkologen och vi bokade in tid till första omgången av cytostatikan. Det var ok att börja efter jag fotar mitt sista bröllop som inte är avbokat, så den 18/6 är det dags. Då åker jag upp och får mina första 3 dagar av cytostatika. Det känns både nervöst, för man vet inte riktigt vad man har att vänta sig och hur man kommer må, samtidigt är det skönt att det kommer igång.
Det känns bra att jag kan vara med på barnens skolavslutning men det känns otroligt tråkigt och som man sviker sin bäste vän och make genom att ligga i Linköping med cellgifter i kroppen på hans 40-års dag den 19:e. :(

När jag kollade posten idag låg remisser till röntgen. Det var bla röntgenundersökning på lungorna för att kolla så det inte spridit sig. Det kommer jag få göra flera gånger och ni anar inte vilken ångest jag redan har över att göra den och ännu mer att vänta på svaret och sedan att få reda på svaret. Jobbigt värre.

Imorgon ska vi se om vi kommer iväg till Liseberg. Det blir väl antagligen det vi gör med barnen som familj i sommar (fast det inte är sommar än). Vädret verkar bara inte vara helt på vår sida, så får se hur det blir. Men hade varit skönt att komma iväg o tänka på något annat en stund.
Kram

Idag var det dags att åka till Linköping igen för omläggning. Och idag fick vi träffa Anders igen, läkaren vi träffade de första gångerna när vi var där uppe och som har den mest övergripande ansvaret över mig och operationen.

Det var någon som sa att det är bara att hänga med på resan som påbörjats och lite så är det. Vi åker upp för byte av förband och lite rengöring men åker hem med ett undertrycksförband som är kopplad till en pump. Så lite mer bunden känner man sig nu. En väska att bära omkring på hela tiden. Men funkar det, alltså läker det såret så är det ju värt det alla dagar i veckan. För nu har vi stått och stampat på samma ställe i flera veckor känns det som. Och vänta i flera månader på att det ska läka vill man inte, utan läker det inte nu vill man köra på cytoststikan även att det inte läkt ihop. Och då kommer det vara ett sår under hela cytostatikabehandlingen då de nya cellerna dör. Tyvärr blir det nog också risk för infektioner om det inte läker eftersom mitt immunförsvar kommer rasa i botten av cytostatikan. Men det verkar som man får ta den risken då man vill stoppa ev. kvarvarande cancerceller så fort som möjligt nu. Det är tyvärr en aggresiv sort som drabbat mig. Det märks att läkarna gör allt för att stoppa cancern, och det får man tänka på när tvivel faller på. Just nu vet vi att det inte spridit sig så det får man försöka hålla fast vid i tanken även om man lätt svävar iväg i andra tankar ibland...

Idag blir det en lite läskig bild kanske, ni får blunda om ni inte gillar sår. Det man gjorde idag också var att man satte 4 stygn för att hålla ihop såret lite grand. Man vill att det ska läka underifrån så därför syr man inte ihop hela vägen ordentligt.
Det är även en bild på hur förbandet ser ut, kompresser i såret och en plastfilm över och en slang som suger så det blir undertryck och blodkärl lättare kan bildas och läka såret.
Den sista bilden är på min nya ”väska”. Där i ligger pumpen och puttrar dynet runt.

Så nu ligger jag här i soffan efter en lång dag, då jag även hunnit med en fotografering och varit på Isabelles cellokonsert, och det svider en del där stygnen sitter. Imorgon känns det nog bättre i benet. Ska försöka att inte somna i soffan nu, för då blir det svårt att somna i sängen när jag väl orkat ta mig dit. ;)

Ni som läst föregående inlägg kanske är nyfikna på vad som blev sagt på onkologmottagningen.

När vi, Sven och jag, kom dit fick vi träffa Maja, överläkaren, en st-läkare och en sjuksköterska. Det var Maja som pratade i stort sett hela tiden. Hon förklarade var det var för en cancersort, då det finns många olika sorters sarkom. Sedan berättade hon att efter att benet läkt så kommer en tuff cellgiftsbehandling att påbörjas. I 3 dagar kommer jag vara inlagd i Linjöping för att få cytostatikan för att sedan åka hem i 3 veckor. Så kommer det hålla på sammanlagt 6 gånger med cytostatika. Andra veckan efter man fått doserna kommer man vara som mest nere, trött och infektionskänslig, för att återhämta sig igen vecka 3 och en ny omgång påbörjas sedan när kroppen är tillräckligt återhämtad. Jag kommer få ta mycket prover för att hålla koll på vad som händer i kroppen och vid minsta förhöjd temp = infektionsrisk, är det akuten som gäller.

Efter att cellgiftsbehandlingen är klar, efter sådär ca 5 månader så blir det nästa behandling. Strålbehandling. Och även om den inte är ens i närheten så tuff som cellgifter så blir det tufft på annat vis. 5 dagar i veckan, måndag-fredag kommer jag bli strålad i Linköping. Jag vet inte vad som är sämst, att åka 5 dagar i veckan i 5 veckor eller sova över på patienthotell utan familjen... Själva behandlingen tar inte så lång tid varje dag om jag förstått det hela rätt.

Vi fick gå och titta på avdelningen efter besöket hos läkaren och sedan blev det dags att gå till nästa besök på ortopedmottagningen för omläggning av op.-såret.

Så idag har jag mailat alla bokade bröllop och barn/familjefotograferingar som jag har efter den 15:e juni. Förklarat läget och erbjudit dem hjälp att hitta nya fotografer. Väldigt jobbigt men hoppas att det ska lösa sig bra för alla.
För efter de sista bröllopen och barnfotograferingen som jag har här framåt ska jag fokusera fullt ut på att bli frisk!

Har ni några frågor så kommentera gärna så ska jag besvara dem i ett inlägg framöver.
Kram kram!

Imorgon är dagen kommen då vi kommer få reda på vad planen framöver blir... Sven o jag åker till Linköping igen och ska denna gång träffa överläkaren på onkologen. Ett besök man aldrig önskar någon behöva göra, men glad att sjukvården finns nu när den behövs. Ett besök som känns både skönt, för att få reda på lite, och samtidigt tufft och jobbigt.

Efter besöket på onkologmottagningen blir det även en sväng till ortopedmottagningen för omläggning av såret igen. Operationsläkaren kommer in och tittar till benet med. Det öppna såret, ca 5 cm x 2 st läker underifrån så man ser inte jättestor skillnad gång från gång. Hoppas det ser bra ut i morgon också.

Idag är första dagen sedan operationen som jag klarat mig utan morfin. Känns skönt såklart, nu är det bara lite alvedon som gäller, vet inte hur mycket det gör... men det svider en del i såret nu. Och om det har att göra med minskning av smärtstillande eller om jag fått tillbaka mer känsel i benet vet jag inte, kanske troligt en kombination.

Nu är det bäst att krypa ner i sängen, kl 9.00 är det som sagt onkologmottagningen som gäller.
Kram på er!

I lördags gjorde jag det roligaste jag vet. Fotograferade bröllop. Och i lördags var det ännu roligare, för då var min man med. Han har hängt med på en del bröllop som assistent tidigare men kommer följa med mer i år. Dels som en trygghet för mig när jag haltar fram men han kommer även fotografera vilket gör att vi, eller rättare sagt kunderna, får bilder från olika vinklar eller bilden som jag kanske missar. Det känns jättebra och så mycket roligare att vara två när vi åker på uppdrag. För nu är Smultronstina 2 ägare. Så fast jag i år kommer fota mindre än på mycket länge utökas företaget och blir större!

Efter att för några månader sedan tvivlat på att jag någonsin kommer kunna fota bröllopet i lördags så har vi nu gjort det och det gick jättebra! Det är så skönt. Det fotades utan några kryckor överhuvudtaget, både porträtt och vigsel. Jag är så glad över detta!!

Nu hoppas jag bara att jag kan fullfölja resten av mina bokade bröllop.

Igår fotade jag ”Smash the cake” med en 1-åring i studion och han var såå duktig. Det blev även en del badbilder, bilder kommer.
I lördags, innan bröllopet, och idag var vi och fotograferade konfirmander. Så fullt upp nu kan man säga. Hade det varit som vanligt hade det ju inte varit några problem att hinna med allt men nu är det ju resor för omläggning och även en del resor till Linköping. Och eftersom det är maj så är det såå mycket saker och aktiviteter och födelsedagar och matcher och djur som ska släppas och bröllop och jag vet inte allt. Men mina kunder är tålmådiga och rätt som det är så är deras bilder klara. Den som väntar på något gott... ;)

2 gånger i veckan är det omläggning av såret. Just nu ligger jag i ett rum på vårdcentralen och får kompresser på med alsollösning som ska hjälpa till att läka såret. Tror inte jag vågar visa bild på hur såret ser ut, det är ganska äckligt, men vill ni det får ni kommentera så lägger jag gärna ut.

Idag är barnen lediga och vi tänkte ta tåget till Jönköping och gå i lite affärer o kanske äta något gott.
Kort inlägg idag, vi hörs snart igen!

Hej på er! Tänkte titta in och uppdatera lite inför helgen. Stora saker på gång. Så känns det nu i alla fall. Hade det varit som förra året hade det inte varit något konstigt, men allt blir ju lite speciellt i år. Och då även med bröllopsfotografering. Ja imorgon blir det årets första. Och det ska bli roligt! Framför allt ska det bli roligt att få fotografera tillsammans med min man. För det var så vi bestämde, att de fotograferingar som blir ska vi hjälpas åt med. Det kommer bli så bra! Och brudparen är informerade om detta och är helt med på det.
Men innan vi åker på bröllopsuppdrag imorgon ska vi först fota konfirmander. Så full jobbdag imorgon!
Sedan blir det lördagsmys hos min bror med fru och barn och vänner. Ser verkligen fram emot det, men vet inte hur pigg jag eller rättare sagt vi båda kommer vara! Men men, det man vill, klarar man.

Efter förra blogginlägget har jag mått bättre. Det var som det släppte bara jag fick skriva av mig lite. Det är tydligen väldigt bra terapi det där att skriva. I alla fall för mig. Skönt att hitta ett sätt som funkar.

Nu är kl halv 12 på natten så det kanske är bäst att sova lite så jag är utvilad inför morgondagen!

Ha en fin helg alla!

Igår var jag i Linköping igen. Denna gång tog jag med min mamma som sällskap. Det var omläggning av såret som var den stora grejen och det såg bättre ut än vad de kanske hade räknat med. Det finns något som heter undertrycksbehandling, en "låda" som ligger över såret som förband med undertryck och hjälper blodkärlen lättare att hitta fram för att läka ihop såret. Ja jag är inte så insatt alls i detta men det skulle hjälpa läkningen i alla fall. Men det behövdes som sagt inte just nu. Det känns ju bra!

Sedan var proverna de tog på tumören efter operationen färdiga nu. Och det känns som att man för 3:e gången får domen cancer, men nu ör det ju på riktigt då. En elakartad cancertumör. Vid en godartad delar sig cellerna och tumören växer och blir större, men vid borttagning av hela tumören så är den borta. Vid en elakartad så delar sig cellerna och bildar en tumör men celler kan också ge sig iväg i bla blodbanor och bilda nya tumörer på andra ställen. Eftersom de röntagde lungor och buk på mig antar jag att det är där de främst brukar sätta sig. Min röntgen var ju bra när den gjordes så nu får vi be att det inte finns några cancerceller kvar i kroppen som seglar runt. 
Men för att vara på den säkra sidan kommer jag då få strålbehandling och det verkar som det blir cytostatika också. Om några dagar kommer jag få hem en kallelse till onkologen, då kommer jag få reda på mer svar på de frågor jag har om behandlingen. För visst snurrar det frågor...

Trots att jag VET att det inte är någons fel och framför allt inte mitt fel så känner jag massor av skuld just nu. Skuld över att barnen inte får en "vanlig" tid med att göra saker som vi brukar. Att de kanske är oroliga, att sommarlovet blir ett helt annat än det brukar, att deras första utomlandsresa troligtvis blir inställt. De får se en svag, ledsen, trött och kanske hårlös mamma.
Jag VET att det inte är mitt fel att min man som jobbar och sliter i vanliga fall nu även få ta mitt lass med hushåll, barn och ta hand om mig.
Jag VET att det inte är mitt fel att mina föräldrar som haft det tillräckligt tufft i livet nu ska behöva oroa sig för mig och ta hand om mig också.
Jag VET att kunderna förstår att jag inte kan genomföra deras fotograferingar men de blir ändå drabbade. Ovissheten om jag kan fotografera dem och att hitta ny fotograf. Sommartid innebär flera bröllopsfotograferingar och inte lätt för varken dem eller mig att fatta beslut.
Jag VET att alla vänner gärna bryr sig om mig men de har ändå ett eget liv och ska inte behöva bekymra sig över mig och lägga sin tid hos mig.

Så även om jag vet att det inte är mitt fel fast jag känner sådan skuld över alla som i sin tur blir drabbade pga mig, så VET jag att livet inte någonsin kommer bli sig likt igen...

Det var visst länge sedan jag uppdaterade nu. Det som hänt sedan sist är att jag varit i Linköping i måndags och tog bort de över 50 stygnen. Mitt på låret hade det inte läkt ihop ordentligt utan det var öppet en del. De har sagt från början att det kan bli svårläkt så det var ju inte så konstigt att det var så. Nu läggs det om 2 ggr i veckan, har varit på Forserums vårdcentral och lagt om också. De är verkligen fantastiska där! På måndag ska jag upp till Linköping igen, då de vill ha lite koll på såret så det läker. Jag har även fått äta antibiotika då det varit lite rött och irriterat på huden runt stygnen, nu har det blivit bättre i alla fall.

Jag har mått både bra och dåligt, haft ont någon dag och humöret inte helt på topp. Men jag tänker att det är väl så det kommer vara, att det kommer gå upp och ner. Både fysiskt och psykist. Det som jag mått dåligt över de sista dagarna är att jag inte har hunnit jobba med redigeringen i den takt jag vill. Det är alltid något som ska göras, åka iväg o lägga om såret eller haft ont eller varit för trött... Men jag har en fantastisk man som stöttar mig och jag får även hjälp från mamma. Där finns tex världens godaste mat att äta när jag inte orkar laga mat eller om jag behöver jobba istället. Det hjälper så mycket.

Men idag har jag i alla fall haft min första fotografering sedan operationen. (Den var inbokad före jag blev sjuk, och hade jag mått dåligt hade vi avbokat den men nu kände jag att jag ville testa om det funkade.) Och det gick jättebra! Hade ställt in en låg stol/pall på hjul i studion som jag skulle kunna sitta på. Jag trodde nämligen inte jag kunde sitta på golvet, vilket jag brukar göra en del under fotograferingen. Rätt som det var så satt jag ändå på golvet, och jag kom upp också.
Jag hade bästa kunderna och det var en smash the cake och fotomodellen skötte sig perfekt under hela fotograferingen. Ja nu är jag såklart glad över att det gick så bra!! Bilden visar en efterbild på hur det kan se ut när en kund lämnar en smash the cake.
Innan fotograferingen var jag och barnen på A6 och handlade lite grand innan och på förmiddagen blev det att fixa tårtan och städa lite. Efter att ha gjort kvällsmat med hjälp av familjen känner jag mig lite trött nu och kommer tillbringa resten av kvällen i soffan.

Imorgon ska de äldsta barnen på tävling med scouterna så då blir det att gå upp tidigt och skicka iväg dem och den yngsta dottern ska ha dansuppvisning som vi ska titta på. Får se om det blir i snö, för nu vräker snön ner här utanför fönstret!
På söndag blir det bröllopsmöte med ett brudpar jag ska fota i augusti i Åsens by.
Så fullt upp i helgen! Hoppas ni får en rolig helg också. Ha det bäst!
Kram