logga guld2

2019 > 07

En hälsning från Linköping. Jag är nu inne för tredje behandlingen/kuren och när jag skriver precis detta just nu är det 3 minuter kvar av cytostatikan, så den är klar när jag publicerar detta. Så skönt att hälften är gjort nu.

Natten till tisdagen som jag skulle åka upp hit åskade det massor, sent i säng och upp tidigt och vaken under natten gjorde kanske inte de bästa förutsättningarna för att vara pigg idag. Jag sov som vanligt väldigt lite denna natt.

Träffade väldigt fina rumskamrater. En av dem hade Sarkom, som jag, kom från Jönköping, har jobbat som undersköterska, som jag, även som personlig assistent, som jag, och hon gillar att fota, som jag, och har hundar, som jag. Ja mycket gemensamt var det!

Annars har allt gått bra här och varit som de andra gångerna. Det är svårt att äta sjukhusmaten och den verkar ligga på 3 veckorsschema, så jag har fått samma mat nu alla gångerna, men det finns 2 rätter att välja på. Jag förknippar dock maten med illamående så nu har jag avverkat alla olika alternativ och hade med mig paj upp att äta också.

Imorgon lunch åker jag hem så då äter vi nog något på vägen. Smakerna börjar att försvinna igen, tråkigt, men nu vet man ju om att det är så det blir.
Mamma är det som kommer och hämtar mig och Sven åker och hämtar hem barnen från lägret utanför Eksjö så de är nog hemma när jag kommer hem.

Innan jag blev inlagd så var vi på ortopedmottagningen här och la om benet och det läker på fortfarande. Det är vi glada för, hoppas det fortsätter så!

Nu hoppas jag att jag sover lite bättre i natt och att det snart blir morgon och kan åka hem igen!

Kram kram



Lördag kväll. Vilka underbara dagar vi haft! Jag älskar värmen och jag har mått som vanligt nu så jag har verkligen kunnat njuta, även om jag passat på att jobba lite o redigerat de sista bilderna till kunder som beställt.
Kvällen ikväll var helt fantastiskt skön. Varmt och gott. Syrsor som låter, kubb med familjen, barnen som badar och badar igen och tar nattbad i mörkret innan vi åker hem. Innan dess har vi hunnit spela spel, ätit pulled pork och godis såklart. Det är ju lördag ändå. Och stickat lite.

I tisdags var jag hos tandläkaren. Jag visste inte om jag skulle gå eller inte. Tandläkaren är ju inte favoritstället precis och jag visste inte om jag skulle klara att laga hål eller vad som kan tänkas behövas göra. Jag mår ju som bäst var tredje vecka och då ska man passa in så det funkar med ny tid då. Ja många bortförklaringar kan man komma på. Samtidigt som det kan vara bra o kolla igenom tänderna nu när man håller på med cytostatikan och hela kroppen påverkas på något vis. Så jag tog på mig min turban och åkte, tänkte att det var smidigare med den än med peruken när man ligger där och de grejar i munnen. Det var första gången, förutom på onkologen då, som jag åkte hemifrån med bara turban. Det var ett steg att bara göra det. Hemma går jag alltid med turban, så mycket skönare än att ha på peruken, även om jag gillar peruken också. Men det är ju så det är, det finns inget hår och jag skäms inte över det. Samtidigt tar det ändå emot lite att bara använda turban, folk tittar ju, det kan man inte komma ifrån.

Ialla fall så kom jag iväg till tandläkaren och fick träffa en fantastisk tandsköterska. Hon var verkligen förstående och hon visade där hon opererat bort ett malignt melanom och innan jag gick därifrån, med ”godkännt” i munnen, så undrade hon om hon fick ge mig en kram. Jag tänker fortfarande på det ibland. En kram kan betyda så mycket. Så tacksam att jag träffade henne, att jag gick till tandläkaren och allt gick bra.

Har även träffat fina vänner i veckan. Så skönt att bara kunna sitta ner och prata om allt mellan himmel och jord. Då mår man bra, där och då var det en härlig stund på jorden.

Ja en fin vecka har det varit, och än är den inte slut. Imorgon åker äldsta dottern på läger. Och vi verkar få ännu en varm och skön dag att njuta av. ☀️

Glöm inte att krama om varandra!
Kram kram

Nu var det länge sedan jag uppdaterade. Jag är nu inne på tredje veckan, den veckan jag antagligen kommer må som bäst innan det är dags för en ny omgång med cytostatika nästa vecka.

Veckan som varit har jag varit i Gullbranna utanför Halmstad. På tisdagen kände jag att jag var pigg nog för att köra ner dit. För var dag som gick blev jag piggare och mindre illamående och i slutet av veckan kändes det ganska som vanligt igen.

Skillnaden på denna gången och förra är att jag känt av illamåendet längre och att smaklökarna tog längre tid att repa sig. Jag känner inte av de allra stakaste smakerna än, så får väl se om de kommer tillbaka innan nästa omgång. Tex om man biter på en citron är den inte lika sur som vanligt.

Det var SÅ, SÅ skönt att vara hemifrån ett tag. Jag försökte verkligen koppla bort allt som har med sjukhus, mediciner, omläggningar och allt annat som har med cancern att göra. Visst dyker tankar upp, det går ju inte komma ifrån och när håret är borta och ett stort sår på benet går det ju inte att ”dölja” för mig själv heller, men så mycket som möjligt försökte jag ändå bortse det och det gick ändå ganska bra.

Igår kom vi hem och idag började verkligheten igen. Kl 8 var det provtagning och omläggning av picclinen på vårdcentralen i Nässjö och direkt därifrån till Linköping för omläggning.
Det luktar ganska illa om såret, svampen som ligger i och sårvätska, efter några dagar. Så det var vekligen skönt att få det omlaggt. Och det läker fortfarande, så otroligt skönt. Det känns som det finns hopp om att någon gång i framtiden bli av med min pump och väska.
På vägen hem stannade Sven o jag och åt lunch på Rudenstams. Supergott och trevligt!

Nu hoppas vi på en fin och bra vecka.
Ha det så gott, kram!

Nu har det gått några dagar sedan jag kom hem. Och jag mår ungefär som förra gången, kanske lite mindre illamående. Och inte den huvudvärk jag vaknade med flera morgnar förra gången. Och lite piggare tyckte Sven att jag varit. Samtidigt sa han igår att han helt glömt bort hur trött jag blev de första dagarna. Ja han kom nog på det när jag lyckades somna ifrån matlagningen. :) Han ställer upp så mycket att det nästan är Sven som är tröttare den här gången.

Klart det har varit jobbigt att vara trött, orkeslös, lite illamående men framför allt är det nästan jobbigast att maten och dryck inte smakar något, det är inget roligt alls. Vidrigt vill jag säga att det är. Fredag-söndag har det inte varit speciellt smakfullt att äta. Tog upp ett par burkar kräftor, det ska ju snart börja fyllas på med nya ;) så bäst att tömma lite, och lite saltsmak kunde jag ändå förnimma då. Så gott!
Men nu hoppas jag det vänder de närmsta dagarna, så jag kan få smaka den goda maten vi ändå har.
Jag hoppas även att den nya veckan som kommer nu, blir en bra vecka då jag får känna mig pigg och återhämta mig väl till nästa omgång som är bokad den 30/7-1/8.

Idag blir det omläggning av såret och picc linen på vårdcentralen i Nässjö. Och vi har inte ett enda återbesök till Linköping denna vecka, så det hoppas vi på att vi slipper besöka. :)

Som sagt, jag mår hyffsat bra och hör ni inget annat så blir det nog lite semester härifrån några dagar framöver skulle jag tro.

Kram till er alla som vill följa min resa och stöttar mig!

Ps. Sten nr 2 är nu borta från asken och kommer aldrig mer tillbaka.

Ett kort inlägg idag bara att jag kommit hem. Mår ganska bra lite typ halsbränna och trött.

Fick även tid för nya röntgenundersökningar av lungor och benet. De blir om en månad. Hua, hoppas på bra besked direkt denna gången.

Kram från solstolen med utsikt över grillen!

Nu är jag inne på min sista påse cytostatika för denna omgången. Efter den får jag dropp för att skydda slemhinnor i kroppen i 12 timmar, så imorgon bitti är jag nog fri från dropp o slangar igen. Ska bli skönt, räcker med pumpen jag har.
Det blir mycket springande till toaletten för att kissa när man får så mycket dropp. Denna gången ligger jag på ett rum där man vanligtvis under sommartid tar emot patienter som bara är inne över dagen för att få sitt dropp. Nackdelen med detta rummet är att det inte finns toa på rummet men den är precis utanför och paxad för bara mig, så det känns bra ändå. Det är överfullt här så min rumskompis blir nu hemskickad för att få in nya patienter som behöver sin cytostatika. Tråkigt för henne att hon får åka hem då hon har så ont i ryggen, troligtvis diskbrock, och inte har fått ordning på smärtan än, men det är ju lite fel avdelning att utreda det. Sedan finns såklart cancerdiagnos också så därför har hamnade hon här.

Själv mår jag nog ganska bra, trött efter att varit speedad av kortisontabletter mot illamående även denna gången, men sov lite mer än första natten förra gången. Min rumskompis hostade och var också vaken nästan hela natten så idag är vi båda lite sega. Lite illamående till och från, men hanterbart, har jag kännt av.
Eftersom jag får ganska många kortisontabletter idag också så är det svårt att koppla av under dagen med, så nu har jag redigerat lite bilder, får se om det blir några fler.

Även om det var på ”fel ställe” vi träffades på igår så var det väldigt roligt att få prata lite med Erica. Isabelle och Nova är klasskompisar och bästa vänner (och pojkvän, det ska börjas i tid ) med två av Erica o Christoffers barn. Så vi har lärt känna varandra när våra barn började i Rosenholmsskolan i Forserum. Fantastiskt fin familj Så glad att våra vägar korsades! Men det är ju lite fel/konstigt/stört, jag vet inte vad man ska använda för ord, att träffas på samma avdelning i Linköping när hon besöker anhörig...

Nu åkte rumskompisen så får vi se vem jag får bo med tills imorgon.

Kram på er!

Nu droppar cytostatika in i blodet igen. Kur 2 av 6. Känns lättare den här gången när man vet vad som händer, både med kroppen och allt runt omkring på avdelningen.
Innan vi gick till avdelningen så var vi på besök på ortopedmottagningen igen. Ny omläggning av såret på benet och nu har det gått en hel vecka sedan förra omläggningen. Lite spännande att se om det blivit bättre, eller om det var sämre pga att det var ”länge” sedan det lades om. Men det såg bra ut och hade läkt ännu lite mer! Jätteroligt såklart.

I söndags när jag tvättade håret så åkte det av mycket hår och då började det synas i hårbenan att det saknades lite... Det var jobbigt. Åkte iväg med barnen till farmor och farfar på kvällen där de ska vara några dagar. När jag kom hem tog jag fram rakapparaten och rakade av mig allt. Det kändes ändå rätt bra, så skönt att slippa långa tappade hårstrån överallt och kalla ställen på huvudet.
Ändå är det ju lite märkligt att inte ha något hår. Och jag tänkte; nu är jag mer lik en cancersjuk, som man ska se ut liksom...
Eller så tänker man som en vän skrev; att det är ett steg närmare att bli frisk. Så skönt när man har vänner som vänder det till en positiv sak.
Och även om en del av identiteten sitter i håret, i alla fall så känner jag så, tar jag tillvara på orden en annan vän skrev; att ”du är lika fin och fantastisk oavsett ❤️” Jag ska försöka tänka på det när jag längtar efter mitt egna långa hår, när peruken klias eller jag tröttnat på turbanerna.

Kram från avdelning 13 rum 2:1

Hej på er! Söndag morgon här och det har varit några sköna dagar sedan sist jag skrev. I fredags så fyllde vår äldsta tjej 13 år. Helt galet vad tiden går! Det firades såklart med tårta, paket och skönsång på morgonen. ;) Sedan packade vi med picknik och efter en sväng förbi vårdcentralen (för att lägga om picc linen, slangen i armen, och även ta prover ur den) så åkte vi till Hjo. En mysig liten stad. Barnen badade i bassängen de har där och sedan blev det glass på Moster Elin, ett måste när man är i Hjo.

På vägen hem åkte vi o hämtade maten vi beställt till kalaset vi skulle ha på kvällen. Tilda ville göra sin egna tårta så det fick hon såklart. Både god och fin blev den! Så jag behövde inte fixa alls mycket med maten.

Själv har jag mått bra men i torsdags tappade jag de första stråna från håret och i fredags o lördags fällde jag mycket. Bilden är från morgonborstning av håret i lördags. Så nu är det nära att klippa av det och ta fram peruk och turbanerna. Det känns såklart jobbigt men det ska samtidigt bli roligt att testa peruken på riktigt, utan eget hår under. Man hör ju att folk tycker de klias och blir varmt, snart blir det upp till bevis. :)

Ikväll ska vi lämna barnen hos farmor o farfar, där de ska vara under några dagar samtidigt som jag är i Linköping. De kommer även träffa kusiner så de kommer nog få roligt.
Men första blir det packning idag för barnens ”semester” och lite städning, och även lite utskrivning av bilder till kund. Snart är sista bröllopet färdigt för leverans och då ska jag ta itu med alla barn och famijebeställningar. Hoppas jag kan jobba lite även efter denna kuren så det kan bli klart.

Ha en fin söndag!
Kram

Tänk vad små saker kan göra mig glad. Som idag när vi åkte till Linköping (igen) för omläggning av benet. Alla har hela tiden sagt att det nu stannar upp med läkningen när jag får cellgifter men förra veckan såg det ändå ganska bra ut, men idag såg det ännu bättre ut. Till och med så till och med jag tror på att det läker. :) Jag blev så glad. Förra veckan när det lades om gjorde det alldeles otroligt ont och det var rött omkring såret och irriterat. Men idag såg det fint ut igen och gjorde inte alls på långa vägar lika ont. Så skönt!
Nästa positiva sak var att vi nu ska testa att lägga om det 1 gång i veckan istället för två. I såret ligger nu skumförband som vi bytte till för ett par veckor sedan, innan hade jag gasväv i, och när man använder skum räcker det tydligen att lägga om 1 gång i veckan. Hoppas nu bara mitt sår också tycker att det räcker. Det skulle vara så skönt att bara fixa det 1 gång i veckan, det tar trots allt 1 timma att lägga om det varje gång + resor.

När vi var klara fick vi tips om ett matställe som låg precis utanför sjukhuset. Alltså lätt den bästa maten jag ätit och då var det ”bara” dagens vi beställde. Mätta och belåtna åkte vi sedan hem igen, Sven o jag. Nästa gång jag ska upp igen är nästa tisdag, omläggning och inläggning på onkologen för ny cellgiftsomgång.

Ha det gott!
Kram

Igår fick jag äntligen krama om vår Isabelle igen. Efter nästan en vecka på läger var det dags att hämta hem en trött men glad tjej. Det var storläger så nästan 4000 scouter skulle hämtas, så mycket folk var på plats och det blev en del köer när vi skulle åka.

Kommer ni ihåg att jag skrev om en låda med stenar som jag fått. Jag nämde det i ett tidigare inlägg men sedan kom det lite annat mellan och jag har inte plockat ut stenen, men idag är den borta från asken.
Jag fick, innan behandlingarna, en liten låda med 6 stenar i och en ängel, från min nyfunna vän Evelina. Med i lådan var ett brev. I brevet stod det att det var 6 stenar, där varje sten symboliserar varje cellgiftsbehandling. När alla stenarna är borta ur lådan är alla behandlingar klara, men ängeln finns kvar och fortsätter att beskydda mig. Och kvar finns även en låda, en tom låda att börja samla nya härliga minnen i.
Hade tänkt att jag skulle plockat ur stenen direkt när jag kom hem från första behandlingen, men orkade inte och tänkte att det är bättre att plocka ur den när jag mår bättre, när gifterna gått ur kroppen och jag är på väg uppåt igen. Som förra veckan, men hann aldrig göra det innan det där brevet dök upp och vände upp och ner på tillvaron... Men nu, nu har den åkt ur lådan och är borta för alltid. Den första omgången är färdig! Den här lådan betyder något alldeles speciellt för mig. Tänk att en människa som man inte kännt så länge tänker på just mig. TACK för allt du och din familj gör för mig. ❤️

Jag var och handlade mat idag, sådär som vanligt. De andra veckorna har jag inte orkat eller vågat för att slippa undvika så mycket smitta som möjligt. Känns skönt att kunna göra lite vanliga saker emellanåt. Trots att sommaren inte på något sätt blir ”vanlig”.
Jag var även en sväng på vårdcentralen och tog blodprov som ska följas och se så de är bra för att få nästa omgång med cytostatika nästa vecka.

Startade även datorn idag, det var ett tag sedan sist nu, och ska försöka redigera lite arbeten jag har kvar att göra nu när jag mår ganska bra, för nu tror vi på en bra och lugn vecka!

Kram på er!