logga guld2

2019 > 10

Ny vecka och måndag. Ny resa till Linköping.

Sitter nu och väntar på bussen hem, det blir ju lite väntan när strålningen tar 10 minuter och resten är restid, ca 4 timmar fram och tillbaka + väntan på buss o taxi som blir några timmar också. Åkte hemifrån innan 7 idag och kommer väl hem runt 15-tiden. Skönt ändå att komma hem och kunna umgås med familjen varje em o kväll.

I helgen var Sven o jag ute och åt god mat tillsammans med två andra par. Vi firade våra 40-årsdagar. Det blev ju ingen stor fest som vi hade tänkt. Livet tog en annan riktning. Man vet aldrig vad som väntar ”runt hörnet”.

På väg upp idag träffade jag en fin vän som jag träffade på onkologen en annan gång. Så roligt att ses men ändå inte. För ingen av oss vill ju hit igentligen.

Nu kommer veckan rulla på med strålningen och resor med sjuktransporterna måndag-fredag.

Kram

Då var det dags för den sista behandlingsdelen av mina behandlingar mot ett friskare liv. Känns konstigt att skriva så då jag känner mig frisk, bara lite handikappad av en bruten knäskål just nu.
Men nu var det då dags för strålning och jag har nu gjort 2 av de 25 jag ska göra. Känns väldigt skönt att vara igång.
Jag får ligga på en brits och så kommer en kamera över benet först som röntgar det för att jag ska ligga precis på samma sätt varje gång. När röntgen är gjord så jämförs den med den första röntgen jag gjorde för ett par veckor sedan och då ser den hur jag ligger och automatiskt flyttas jag de millimetrarna så jag hamnar i exakt rätt läge. Då hamnar strålningen exakt där den ska och inte på område där det inte ska vara.
Efter det är det då strålning. Då kommer en annan ”kamera” och skickar ut strålningen, några sekunder ovanifrån och några sekunder underifrån. Under tiden gäller det att ligga så stilla man bara kan. Sedan är det klart! Snabbt o smidigt och det känns ingenting.

Sedan är det bara att vänta på bussen som tar mig till Ryhov och vid Ryhov får jag byta till en taxi som tar mig ända hem. Väldigt skönt att slippa köra eller låta andra i familjen köra varje dag.

Idag är det fredag så nu får jag lite ledigt så fortsätter detta på måndag igen.

Trevlig helg till er alla!

Hej!
Kikar in snabbt för att önskar er en trevlig helg!

Jag började helgen igår kan man väl säga, då jag var på Evelinas cafe i Forserum med en ganska nyfunnen vän och fantastisk människa. Ja det var verkligen så trevligt! Och gott! :)

På kvällen åkte vi en sväng och köpte lördagsgodis innan det var dags att äta pulled pork.

Igår fm gick jag och Lilly en sväng, bra träning tänker jag, men hade lite ont i knäet på kvällen. Kanske inte så konstigt när jag inte tagit några värktabletter alls sedan igår morse.
Försökte också komma in i vår bil på förarplatsen. Men det var svårt, jag ger mig dock inte än, ska försöka en gång till, envis som man är. ;) Det skulle vara så skönt att kunna köra bil. Känna sig lite behövd och inte så beroende av andra och lite friare. Vi har ju automat så jag behöver inte andvända mitt vänstra ben. Men det är ju det där att ta sig själv in och ut utan att böja knäet...

Så nu önskar jag er en fin o härlig helg! Ta hand om varandra och gör något roligt.
Här blir det nog en lugn hemmahelg.
Kram till er alla!

Dagen idag bestod av återbesök av den brutna knäskålen. Så först blev det röntgen av den, sedan fika. :) Efter fika med smörgås och nyttig apelsinjos med ingefära och gurkmeja så fick jag träffa läkaren på ortopedmottagningen. Ett snabbt besök där bilderna visade sig se bra ut och han var nöjd. Dock var vi inte nöjda över hur artosen satt så han skickade mig till TeamOlmed där jag fick komma in direkt och justera till den. Så skönt och bra. Fantastisk personal hade de där också.

Så nu är ”domen” att jag ska gå med rakt ben, nästan, 0-20 grader böjning var ok, och använda ortosen i 5 veckor till då nästa återbesök blir.

Jag har inte särskilt ont längre, förutom om man tar på knäet, så nu kommer jag nog inte behöva några läkemedel mer, förutom alvedon i så fall. Är så glad för varje medicin som jag inte behöver stoppa i mig mer. Däremot tar jag innohepsprutor varje kväll i 3 veckor till, för att motverka blodpropp nu när jag inte rör mig lika mycket.

Imorgon är det fredag och helgen närmar sig. Hoppas på en mysig helg!

Igår var jag o Sven i Linköping. För information och inställning av strålningen. Nästa fas i behandlingen.

Men innan vi skulle dit tänkte jag duscha. Och det var inte helt enkelt. Vi har ett badkar och en dusch med massage och lite annat smått o gått i vilket gör att det är en duschkabin med en kant, det var inte helt lätt att gå upp på utan att känna att man inte skulle halka omkull. Till slut kom jag i badkaret sittandes på en pall och kunde duscha av mig lite. Så sedan var vi redo att åka.

På samtalet ville de kolla benet och hur det läkt och slet upp all förband. Kändes lite brutalt och lite nonchalant. Och tyckte att det tagit alldeles får lång tid att läka. Undrade också om de inte funderat på att använda vaccumpump. Jo tack det har använts och jag har kämpat med det här såret varje dag sedan operationen i april...
Fick till slut godkänt i alla fall av en äldre läkare och gick till ett rum där jag skulle få ligga så som jag kommer att ligga under alla strålningsgångerna. Jag la mig på en lite saccoliknande påse och när de format upp den som den skulle vara så gjorde de något så den blev stel och formad efter mig.

Jag låg kvar så och jag kördes igenom röntgenapparaten.
Om det var innan eller efter röntgen kommer jag inte ihåg, men jag har nu även fått mina 3 första tatueringar. ;) Tre små prickar som knappt syns. För att veta att jag ligger rätt inför varje behandling.

Sedan var allt klart. Den 17/10 ska jag upp och göra första behandlingen. 25 st sammanlagt varje vardag så det verkar ju inte vara några problem att bli klar innan jul, om allt bara flyter på.

Efter tiden på strålningen hade vi tid att lägga om såret på ortopeden. Och det var ju tur såsom de slet bort plåstret. Som tur är det ju inte så mycket kvar. Det är till och med så lite att jag inte behöver lägga om det förrän den 17:e när jag ska hit nästa gång. Eller jag fick med mig en omläggning för att lägga om själv. Frågade om jag fick bada nu med plasten på såret, men nej, så bra var det inte. ;) Det längtar jag efter, har kanske skrivit det innan. Men att få åka på spa o bada, oj vad jag längtar. Kanske svårt att få till massage då jag bara kan ligga på rygg just nu. Men att bara få sitta i en bubbelpool det står verkligen högt upp på önskelistan just nu. Mitt vänstra ben har ju knappt tvättats ordentligt sedan operationen då det har varit inplastat o inplåstrat hela tiden och ännu mer vid dusch.

När vi kom till ortopeden i går visste de såklart inte att jag hade en fraktur men sköterskan ringde snabbt efter Anders när vi berättat. Han kollade på det och artorsen och vi bollade lite frågor. Vi litar såklart på dem i Eksjö men Anders har ju hela bilden och tyckte INTE att den skulle opereras. Så det hoppas vi de fortfarande inte tycker i Eksjö när jag ska dit på återbesök. Sedan var det min ortos som jag funderade lite över då det sticker in skruvar i knäet från den.. Känns som den är felvänd... och eftersom de skickade hem mig från Eksjö med att ”ta på den du har hemma” så vet de ju inte hur den sitter, om den är lagom eller förstor/liten, så det ville jag ha uppkollat. Anders tyckte jag skulle ha en annan sorts ortos, så det fick jag. En större fast stabilare.

Sedan åkte vi hem, jag slumrade på vägen. Jag somnade i soffan när vi kom hem och sov några timmar. Åt kvällsmat och sov i soffan innan jag la mig i sängen och sov istället.
Var uppe med barnen idag på morgonen men somnade några timmar till sedan när de åkt. Jag är säker på att tröttheten jag brukar få efter cytostatikabehandlingen på fredag-söndag kom nu istället. Men i fredags o lördags var kroppen inställd på min fraktur istället. Så konstigt hur den kan agera och reagera.

Jag har mycket mindre ont i knäet nu än jag hade i torsdags, fredags o helgen. Kan stödja på benet nu när jag går med kryckor och det underlättare ju massor.
Där stannar vi för nu. Har ni några frågor om något så får ni gärna ställa dem.

Ha en fin dag!
Kram



Sista natten på sjukhuset fick jag sova något mer. Det låg ändå ett dovt täcke över rummet och den glädjen jag ville känna av att jag klarat mig genom alla kurer infann sig inte riktigt. Jag fick sova själv även denna natt o det blev några fler timmars sömn. Så skönt.

På morgonen kändes det lite bättre och jag såg fram emot att få komma hem o fira lite. Jag duschade innan jag åt frukost och på väg tillbaka till mitt rum så stannade jag bara upp utanför sköterskeexpeditionen. Och tappar balansen, min lårmuskel som skulle få tillbaka min balans saknades just lite extra där o då och jag tar ett steg tillbaka med mitt friska ben men hinner inte få tillbaka balansen innan mitt opererade ben viker sig under mig (åt rätt håll) men jag har inte kunnat böja det fullt ut. Inte äns 90 grader. Så när jag faller hör jag att det knäpper till i knäet.

Jag får hjälp till sängen med en sköterska i var arm. SÅ ONÖDIGT. Har gått i skog o mark utan att trilla hemma. Och från nästan stillastående så drar jag omkull.
Jag som skulle hem o fira!!!
Tog 1 gram alvedon. De hämtade kryckor och jag ringde Sven som kommit till Forserum för att hämta mig, han vände och hämtade mina kryckor innan han återigen körde för att hämta mig.

Alvedonen gjorde ingen verkan och jag pillade i mig en morfintablett.

Sedan kom Sven och en sköterska dök upö och skulle dra picclinen. Fattar ni så skönt o bli av med den också. Den som suttit på armen sedan första kuren den 18:e juni. Och nu blev jag av med den men kände inte den glädjen ändå. (Det är picclinen som syns på bilden.)

En läkare kom strax in för utskrivning, men pga akutfall hann hon inte kolla på knäet utan jag skulle söka vårdcentralen om värken inte släppte.

Så Sven hämtade bilen och med nöd o näppe kom jag ned till utgången på mina kryckor.
Hemma blev jag liggandes i soffan efter att ha kommit upp på ovanvåningen, framåt kvällen gick jag ändå o la mig i sängen. Utmattad o utröttad sov jag en del den natten men anmälde mig till vårdcentralen så de kunde ringa upp då jag kände att allt stod inte rätt till. Käkade morfin var 4:e timma...

Så kl 10.40 hade mamma skjutsat upp mig till bästa Bräcke Diakoni, där jag tillbringat några timmar nu av mitt liv. Blev ganska omgående skickad till röntgen i Eksjö. Så då for vi dit. Har nu åkt rullstol för första gången i mitt liv. Hoppas på sista gången också. :)
Vänta på röntgen, vänta på att röntgensvaren var ok, gå till akuten, vänta i väntrum, vänta på akutrumet, vänta på läkaren, vänta på läkaren över den andra läkaren, vänta på svar...

Till sist kom beskedet att det var en skada på knäskålen. 3-4 mm tvärgående fraktur, operation görs vid ca 3 mm men jag klarade mig så här långt, de tyckte det var bättre med en ortos. Och jag med för då fick jag komma hem! Så skönt men så ont, trots medicin. Var hemma efter 18, så det tog en hel dag. Parkerade mig i soffan igen och åt en fantastisk macka från Evelknas kök! Den är god i vanliga fall men med bara en fralla till lunch så satt det extra bra med den. Och en brownies till det. Den var på riktigt himmelsk, på riktigt!!! Mmmm

Nu ska snart barnen iväg på scouttävling och jag, ja jag är nog strandsatt på övervåningen ett tag till.
Jag är ändå lycklig över att jag slapp operation som det ser ut nu i alla fall.
Kram på er!

Vilken sista omgång det blev med cytostatikan. Det började bra och själva behandlingen gick utan problem. Inget illamående. Lite dåligt med sömn första natten trots att jag fick sova själv på rummet.

På onsdagen kommer det in en kvinna, svårt att veta ålder, men kanske lite äldre än mig. Hon får platsen bedvid och hon berättar att hon har sarkom, men inte samma sort som jag har. Hon kommer från Eksjö, så det är ju inte långt mellan våra hem.

Hon hade fått amputera benet men det hade ändå kommit tillbaka nya tumörer. Hennes mamma hade dött i hjärntumör och hon hade också något i hjärnan fattar jag det som.
Hon har pappa i Tyskland och pojkvän i Norrahammar, (utanför Jönköping).

Det är nog så mycket vi hinner prata innan hon åkte iväg på MR. Och var borta ganska länge, flera timmar.

När hon kommit tillbaka hinner vi inte prata så mycket mer innan Maja kommer in och pratar med grannen. Maja är ju även min läkare. Utan att fråga om jag eller grannen ville gå ut så börjar de prata. Och där ligger jag och får höra hennes dödsdom. Några månader kvar... Hon har ingen mer hos sig och Maja svarar flera ”klumpiga” svar. När Maja går så frågar hon inte om grannen vill ha någon att prata med utan säger bara hejdå och stänger dörren. Där ligger vi två. Med en vikskärm mellan oss. Med så tung luft i rummet att det knappt går andas. Vi säger inget till varandra, vill bara upp o krama om henne, men jag orkar inte, är själv i någon chock eller nåt. Tårarna rinner från oss båda.

Jag hör henne ganska snart ringa på klockan och be att få prata med en läkare.
Tyvärr hade alla läkare gått hem (och vi snackar om att det är otroligt många läkare på avdelningen, massor av underläkare.) Men ingen var då kvar och bakjouren var också hemma för han/hon var sjuk.
Då gick jag ut därifrån, orkade inte höra mer. Gick bort till matsalen o pillade i mig lite mat. Satt där länge och gick sedan o ringde till Sven. När jag gjck tillbaka till mitt rum hade de fått tag i en sjukhuspräst och grannen kördes in i ett eget rum. Och sedan har vi inte sett varandra...

Vet inte vad jag ska skriva men hoppades att det inte gick till så här idag. Att få reda på att man bara har månader kvar, utan att ha en anhörig bredvid sig eller i alla fall bli frågad om det finns någon i närheten. Eller att någon mer personal kommer in och är med, och att inte behöva få reda på det på en tvåsal. Och det var inte så att jag behövde höra detta. Kan säga att det är lätt att själv tänka sig in i hennes situation och dra egna/andra slutsatser av min egna situation, än vad jag vill och delvis hade kommit ifrån...
Personalen koml fram till mig och beklagade sig att jag fick höra allt detta och tyckte allt hade gått fel till också.

Så, ja, jag avslutar väl här. Vi ska alla den väg vandra som Maja sa. En del lämnar jorden lite fortare än andra bara... Så otrolig nonchalant sätt att uttrycka sig på. Av en läkare. Kommer aldrig glömma dig min fina granne. Hoppas verkligen Maja har fel o du får många fina år framöver!!
Massa styrkekramar till dig även om du inte läser detta...

Ta hand om er! Kramas och finns där för varandra!!

Hej hej!
Nu är jag hemma från den sista behandlingen. Jätteskönt så klart, men tyvärr med ”smolk i glädjebägaren” då jag nästan stillastående utanför sköterseexpeditionen på avdelningen ramlar och viker mitt opererade knä som jag inte kan böja helt. Så onödigt. Har ju gått i skog och mycket svårare terräng hemma och så blir det så här, på plan yta inomhus. Nu blev det morfin och kryckor. Knappt rörlig, inget firande idag med någon god mat som jag hade sett fram emot.
Får hoppas det går över snart annars får det bli vårdcentralen imorgon...

För övrigt mår jag ganska bra, inget illamående och bara lite trött.

Hej så länge!
Kram

Nu går sista cellgiftspåsen in i kroppen, så skönt att det är färdigt om 5 timmar och 18 minuter. ;) Men är bunden till droppställningen i 12 timmar till efter det, men då är det bara lite ”snälla” saker som droppar in.

Inatt har jag sovit kanske 3 timmar cirkus. Så är trött o seg idag. Ändå hade jag ett eget dubbelrum, och bara ett droppbyte och mediciner kl 1.30. Men det beror på den där största dosen av kortison jag fick igår, även att man känner sig trött så går det inte att sova. Vaknade vid 4:a tiden och trodde jag sovit jättelänge och blev glad men det visade sig bara vara max 1,5 timma, somnade om lite grand sedan så det var ju skönt.

Fick reda på idag att imorgon innan jag åker hem så ska picclinen (den jag får droppet i, se bild) dras bort. Så skönt att bli av med den, även om den inte stört så mycket så ska den läggas om en gång i veckan. Det är även ett steg till att vara frisk, vara tillbaka till det vanliga livet!

Stor kram till er alla som läser!

Hejsan!
Nu kan jag skriva att jag klarat mig från förkylning och andra sjukdomar sedan starten på cytostatikabehandlingen. Alltså den 18:e juni. Och alla prover har varit godkända alla gånger. Så fantastiskt skönt att kunna starta alla behandlingar på de tider jag fått. Alltså har tiden blivit den kortaste den kunde bli. Och med det förstår ni kanske att behandlingen kom igång även idag. 1 dropp är redan klart. Det hemska röda. Så nu är det 3 genomskinliga kvar. Och jag mår okej. Bara lite seg o trött men annars ok.

Innan vi gick till onkologavdelningen så var vi på ortopedmottagningen för att lägga om såret. Och det fortsätter att läka och nu blev det omläggning om en vecka. Det har ju varit omläggning 2 ggr i veckan sedan pumpen togs bort så det är framsteg att förlänga omläggningen. Det hade tillkommit en ”varplutt” på ett ställe men den togs bort o det blev helt rent, dock lämnade det kvar ett litet hål. Så nu har jag två små, små hål och ett hål under huden som för tre veckor sedan var 3,8 cm och nu var den ca 1 cm. Det närmar sig färdigläkt får vi hoppas!

Många hälsningar från rum 19, onkologavdelningen i Linköping!