logga guld2

2019 > 11

Vilken helg. Plockade undan i köket i går kväll, eller det var nog bara eftermiddag men det var så mörkt ute att man lätt kunde ta det för att vara kväll. Funderade på helgen och vad jag skulle skriva här på bloggen. För det har varit en speciell helg att lägga till minnet. Det första ord som dök upp var tacksamhet. När jag efter en stund ser inlägget som min man lagt ut på sociala medier så har han också använt sig av ett specifikt och speciellt ord, nämligen tacksam. Samma ord. Vi är båda så tacksamma över nya och gamla vänner. Vänner kan man inte ta för givet, så jag är glad att vara lycklig lottad över alla fina människor som finns runt omkring oss.
Även ett mail från en person jag inte känner men som gått igenom samma resa förra året som jag gör nu är något jag tar med mig från helgen. Tacksam över att personen som gjort flera röntgen och är fri från sin sarkom, (som också satt i låret), det ger mig ännu mer hopp om att själv vara där, med röntgen som inte visar några elaka celler.

Nu åker jag upp till Linköping med Linken för näst sista gången. Bara imorgon med Linken och på onsdag, sista gången med strålning, åker Sven o jag upp med bil. Tacksam att snart klarat av denna behandling.

Fredag igen. Sista fredagen med Linken och strålning. Efter idag är det bara 3 ggr kvar, känns så skönt att vara klar snart. Inte alls samma ångest som jag skrev om i ett annat inlägg men fortfarande känns det konstigt, fast det har nog fått sjunka in lite nu att jag kommer vara färdigbehandlad. Förhoppningsvis för alltid. Medicinskt. Tankemässigt, psykiskt, blir man nog aldrig klar.

Igår var jag i Eksjö och träffade ortopedläkare. Denna gång en överläkare, han var jättebra. Det var även en sjukgymnast med också. Väldigt trevlig hon med.
Domen löd som så att jag fick behålla ortosen på några veckor till, men nu låstes den upp och jag får böja på knäet så mycket jag kan. Vilket inte är jättemycket men sjukgymnasten gick igenom ett program som jag ska träna 3 gånger om dagen och förhoppningsvis kommer jag kunna böja mer än nu i alla fall. Vore skönt att kunna sitta ordentligt på en stol liksom...
Jag behövde inte ha ortosen på natten längre, det var skönt. Även om det gått över förväntan är det ju skönare att sova utan en plast o stålmojäng. :)
Det känns skönt att få ha kvar ortosen dagtid. Jag behöver även komma över rädslan att ramla igen.
Om några veckor ska jag tillbaka till sjukgymnasten och då kommer ortosen tas av. Får se hur det känns då...

I helgen blir det 4-års kalas hos min brors familj, besök av vän och hund, och förhoppningsvis en speciell träff med vänner ikväll.
Hoppas ni får en skön helg och gör något roligt i detta grå väder! Kanske ni ska göra gröten imorgon jag bifogat här. ;) Den gillar jag jättemycket! :)

Kram Annelie

En ny vecka har påbörjats, och vet ni det är sista hela veckan med strålning (mån-fre). Känns väldigt skönt ändå. Har egentligen inte så mycket att skriva, har lyssnat klart på mina ljudböcker jag laddat ned och är nu på väg hem och åker över Tranås. Nästan en extra timma tar det den vägen. Tråkigt. Så för att fördriva tiden passar jag på att skriva lite här.
När jag kommer fram till Ryhov kommer Sven och hämtar mig, så jag får åka direkt hem och inte åka runt med taxianslutningen, det är skönt ändå. Då vet man aldrig vart man kan hamna...

Måste nämna att schafförerna som kör LINKEN, som jag åker med mellan Jönköping o Linköping, är helt fantastiska på all service som kan tänkas behövas under en resa. De hjälper till med allt.
Jag var lite orolig över hur jag skulle sitta i en buss med mitt knä, så pass lång tid som det ändå är till Lkpg (1,35 h med buss). Men med ett vänt säte så kan jag sitta rakt fram och benet upplagt på den vända stolen framför. (Får ju inte böja knäet). Lite trixigt att vända stolen för dem men det gör de mer än gärna. Så jag har åkt väldigt bra o bekvämt. Sedan hjälper de på och av och ringer o ordnar med anslutningar så det tajmas in.
De har verkligen rätt yrke!!

Imorgon blir det egen bil. Först ska jag till Eksjö för att kolla upp knäet efter knäskålsfrakturen och sedan blir det Linköping efter det. Så då passade inte busstiderna.
Vi har kört själva så många gånger nu att jag har kommit upp i högkostnadsskydd. Så kör vi själva får vi tillbaka lite pengar och i bussen o taxin åker jag gratis. Det gäller ett år, precis som högkostnadsskydd för läkemedel och inom vården.
Tänk så bra vi har det i Sverige.

Nu svänger vi snart av vid Mjölby och in mot Tranås. Blir till att slumra lite skulle jag tro, då är jag både piggare i em o kväll när jag kommit hem och jag kommer ”snabbare” till Jönköping.

Ha det gott!
Kram

Jag har kommit till en punkt i behandlingen där jag känner att jag snart är klar. Efter ett år med undersökningar, operation, cytostatikabehandling, omläggningar, läkarbesök och nu bara några gånger kvar av strålningen och jag borde vara glad. Än så länge visar det inget nytt och då lever vi efter det även om tanken om återfall finns där bak och gnager. Det är nog en tanke som flyttat in för gått och gör sig mer eller mindre påmind varje dag.
Men jag borde vara gladare nu när allt närmar sig slutet på behandlingarna. Vet ni, att vara i ”sjukhusbubblan” så länge och nu snart ska jag ”klara mig själv” känns faktiskt jobbigare än vad jag trodde. Nu ska jag fortsätta leva mitt liv, det livet jag hade innan, fast det kommer aldrig mer vara sig likt. Hur gör man? Kommer jag kunna jobba fullt ut som tidigare? Viss begränsning vet jag ju att det kommer finnas men hur mycket? I sjukhusbubblan känner jag mig trygg, det stället ville jag inte till, ingen vill dit, men nu vill jag inte ur den. Så märkligt, men det har blivit min vardag.
Att höra någon säga att nu är det bara si och så många gånger kvar av strålbehandlingen, gör mig inte lyckligare utan ger mig nästan ångest istället. Låter så konsigt, jag vet...
Att sitta och åka bussen fram och tillbaka till Linköping är faktiskt rätt skönt, jag vet vad jag ska göra, jag vet att det ska hjälpa mig att cancern inte kommer tillbaka, jag behöver inte fundera så mycket, bara hänga med.
Fast det är ju enormt tråkigt att åka till Linköping, ja ni hör ju hur kluvet det är... :)

Efter idag är det 8 gånger kvar, ännu en vecka gjord. Firas med macka och kaka under tiden jag väntar på att bussen ska gå tillbaka till jönköping.
För firas ska det ju, ändå om min hjärna verkar spela mig ett spratt och tycka annat. ;)

I helgen är det fullt upp, bland annat firande av fars dag.
Hoppas ni får en fin helg också!
Kram


Nu har det gått ett tag sedan senaste inlägget. Allt rullar på som vanligt här, nästan. Denna vecka är det höstlov och barnen är lediga, men inte jag. ;) Så i onsdags åkte vi upp hela familjen till Linköping. Klarade först av strålningen och då visade personalen hur det fungerade och resten av familjen fick också se hur allt såg ut. Under tiden själva strålningen görs fick de gå ut o vänta.

Efter strålningen åkte vi till Cloettas fabrik strax utanför Linköping, där åt vi också lunch. Något annat än choklad då...

Sedan blev det flygvapenmuseet. Väldigt stort och faktiskt trevligt att ha sett trots att ingen av oss är några riktiga flygplansfantaster.

Natten spenderades på hotell, Clarion, och att boka hotell där vi alla fem (inte helt ovanligt att en familj är 5 pers.) får plats i samma rum är inte helt givet. Många hotell har bara max 4, så när jag hittade ett i Linköping som tog emot oss alla i samma rum så bokade vi det direkt. Hade ingen aning om det var ett bra eller inte. MEN det var ett toppenhotell.
Stort + för;
fikabuffe när vi kom,
att kvällsmat ingick, väldigt god dessutom,
jacuzzi på taket o bastu
och det som barnen undrade mest över var om det fanns nutella till frukost, och till deras glädje fanns det. Och de kunde även göra sina egna våfflor.
Så högt betyg från oss alla. Ett rent och snyggt hotell med bra service o mat.

Torsdagen inledde med besök på strålningen och sedan blev det lite shopping innan vi åkte hemåt, tog en sväng på Sharpman i Mjölby. En väldigt bra affär med kläder och massa skor och häst o hundsaker.
Sedan var vi trötta och nöjda och åkte hem o hämtade Lilly, vår hund som varit hos mina föräldrar under tiden.

Idag, fredag, är jag nu på väg upp igen med bussen. Idag har jag gjort hälften av gångerna, nästan, 12 av 25. Nästan värt att firas. ;)
Det har gått över förväntan och faktiskt ganska fort. Med lite avbrott med åkandet i bussen som i denna veckan gjorde det lättare tror jag. Det blir inte riktigt lika enformigt.

I tisdags träffade jag en vän, Annica, en snabbis innan jag for iväg till Linköping. Så trevligt att bara få säga hej, då blev jag glad under hela resan upp. :)

Så sammanlagt en väldigt bra vecka. I eftermiddag när jag kommit hem tar jag helg och laddar batterierna för nästa veckas åkning.
Kram